to whom it may concern

Dear You.
Dear Me.

Det här kommer att bli svårt.
För att jag kommer att släppa taget nu. Om ganska mycket.
Jag har alltid tagit mig igenom allt skit ensam.
Varför?
För att jag varit tvungen.
Och det är fortfarande det enda sätt jag kan och vet.
Jag har klarat det tidigare (hittills)
så jag gör nog det nu också.
Kanske är jag på riktigt asocial? Jag vet inte.
Det är nog inte meningen att jag ska umggås med Människor.
Jag bara förstör. Både för mig själv och andra.
I slutändan blir det oftast så.

Jag går vidare.
På något sätt.
Hur, vet jag ännu inte.
Men jag måste lägga av med destruktiva och dåliga vanor.
Vanor som gör mig sjuk och självdestruktiv.
Liksom helt och hållet.
Svart eller vitt. Noll eller 1. Det finns inget där emellan.
Inte nu längre.

Jag måste förändra mitt liv.
På något sätt.
Hur, vet jag ännu inte.
Om det visar sig att jag måste vara ensam
må så vara.
Jag kan inte lita på någon.
Inte nu längre.
Kanske någon dag, men inte nu.

Jag vill säga att jag knuffar inte bort andra.
Men jag vet inte om det är så (?).
Jag vill hellre säga att jag tar många steg åt sidan.
Muren runt mig har blivit så hög och tjock så jag hör inte ens vad eller vem som finns där ute.
Om nu någon finns där.
Och sist och slutligen,
så är det ingen annan som kan riva min mur.
Eller ta bort det onda och det smärtsamma ur mig.
Och det kan jag ju inte förvänta mig heller.
Det är inte heller meningen att någon annan ska hela mig.
Eller kalla nu det vad fan du vill.

Jag vet att jag är en bra Människa.
Att jag har ett gott hjärta.
Att jag är speciell.
Att jag är smart.
Att jag har mycket att ge (på många vis) till de jag bryr mig om.
Nu just kan jag bara inte dela med mig.
Dela mig själv. Ge av mig själv.
Jag klarar inte heller av att ta emot.
Kanske någon dag, men inte nu.

Jag vill inte dö.
Nej, absolut inte.
Så lätt ska jag inte komma undan.
Jag vill existera
men på ett helt annat sätt än nu just.

Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra, hur jag ska göra
men jag kommer väl underfund med allt.
Tids nog.

social experiment

Knappast ett nytt fenomen men av någon anledning delar folk nu just på fejan för kung (eller president) och fosterland alla dessa "social experiment"-videon.
Ja, och?
Jag vet, jag vet. Det är ju liksom meningen att få folk att tänka efter.
Men, hur många är det, egentligen, som tänker på sitt eget uppförande när de ser dessa?
Hur man själv skulle reagera i en liiknande situation? Alltså IRL.
Nå, reagerar gör man ju alltid.
Det är sen en helt annan femma om man a-ge-rar.
För det gör man ju sällan. Så gott som aldrig.
Jag vet inte om jag ska skratta rått eller gråta blod när jag läser folks kommentarer när någon delar dessa videon.
"amen fy så hemskt"
"hur kan man göra sådär"
"hur kan folk bara gå förbi utan att hjälpa"
etc etc etc etc

Visst, många "social experiment"-videon jag sett har faktiskt varit bra. Gett mig tankeställare.
Nu är det en speciell video som fick mig att skriva just detta inlägg.
En video jag vägrat klicka på tidigare. Men idag gjorde jag det. Varför vet jag inte. Jag borde inte ha gjort det.
Varför reagerar jag så starkt?
För att jag varit tjejen i hissen.
För att jag VET, att ingen hjälper.
Jag länkar inte själva videon men om du skriver Våld i hissen / Abused in the elevator (Social experiment) på youtube så ser du vilken jag talar om.

När jag var 16-17 var jag tillsammans (eller nå, "tillsammans") med en kille som misshandlade mig fysiskt. Inte en eller två gånger. Många gånger.
Inte bara hemma hos honom. Också på allmäna platser.
När jag kollade på "Våld i hissen" störtade jag ner i minnen. Minnen jag glömt. Förträngt.
Jag bodde i huvudstaden på den tiden.
En gång, jag minns inte varför (vi var så gott som aldrig ute), gick vi ute på stan. Av någon av hans otaliga, ologiska anledningar började han uppföra sig hotfullt och jag visste att jag kommer att få stryk när vi väl kommer till hans lägenhet.
Jag var rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var kväll. Jag gick in på en liten matrestaurang och satte mig ned. Han följde efter och var agressiv. Sa saker. Var hotfull.
Det enda som hände var att en ur personalen bad oss att vänligen lämna restaurangen. Att vi stör. Hur den kvällen slutade minns jag inte. Men det är inte svårt att gissa.

En annan gång; jag hade lyckats "rymma" ur hans lägenhet för jag visste att snart smäller det. Jag stod på busstationen och väntade på följande buss hem (eller det som nu officiellt var mitt hem). Det här var alltså på 90-talet när busstationen i Hesa var öppen, utan tak.
Plötsligt står han bredvid mig och skriker att jag ska fan i mig aldrig mer rymma. Jag minns inte hur han släpade mig därifrån. Om han drog mig i armen eller mina kläder. Jag minns att jag tom. föll en gång. Jag minns att jag ropade på hjälp. Jag fick ingen hjälp. Han släpade mig till närmaste spårvagnshållplats och vi tog spåran hem till honom. Ingen reagerade fast det knappast var oklart hur rädd och hjälplös jag var. Det blev en trevlig kväll. Jag tror det var då han hade sönder min tand.

Ännu en annan gång; jag har endast vaga minnen av detta tillfälle. Vi satt på gräset i en park. Plötsligt tyckte han att det var kul att testa hur länge han kan slå mig i ansiktet med en kvist innan jag börjar blöda. Helt öppet. Det var en varm dag så det var säkert folk ute.

Det var bara det jag vill säga. Berätta.
Människan är likgiltlig. En feg självisk varelse.

Så kanske, kanske någon av er förstår varför denna psykiska misshandel jag fått uppleva nu i två år tär på mig så fruktansvärt.
Varför det endast krävs en enda mening, ett enda ord av en viss typ för att jag ska falla ner i mörkret.

Nu vill jag inte minnas mer.
Och jag vill inte ha era jävla hjärtan.

my soul is cosmic blue

Fan vad lat jag blitt med skrivandet.
Nu har jag så mycket som snurrar inne i huvudet så jag vet knappt vad jag vill säga.
Vad?
Allt och inget.
Livet, tillvaron, skulle ju bli bättre.
Den HAR blivit bättre. Mycket.
Men det där samma bajset finns fortfarande där.
Inuti.
Rädslan. Osäkerheten. Det Dåliga Självförtroendet (som verkligen suger musten ur mig och de som bryr sig om mig). Alla minnen som gör så ont. Allt och alla som sårat mig och förstört delar av mig, för alltid. Allt skit människor som gjort och sagt som gör att jag inte vågar lita på någon. Inte vågar tro på att jag räcker till. Att jag duger som jag är.
Du säger att jag är fin och en bra och god Människa.
Jag vill tro på Dig.
Jag tror nog på Dig.
Men kommer jag att räcka till?
Kommer jag att räcka till när det där jävliga Mörkret tar över?
Kommer jag fortfarande att vara fin och bra i Dina ögon när jag visar mina fulaste och mörkaste sidor?
Så borde det ju vara. När man verkligen bryr sig om någon.
Jag är så rädd att bli lämnad så jag knappt kan andas.
Vilket leder till att jag gör och säger konstiga, ologiska saker.

Hur jävla härligt det är att vara kär. Riktigt förälskad.
Hur konturerna av olika bakgrunder och kulturer suddas ut. Inte har någon som helst betydelse eftersom man ser Människan bakom.
Men hur svårt det ändå är att bry sig om, tom. älska, någon som är så annorlunda.
Hur man börjar ifrågasätta sådant som alltid varit självklart för en.
Hur man börjar inse att ja, faktiskt, folk tänker och gör annorlunda än jag och mitt folk.
Och det är okej.
Kanske Kärleken inte SKA vara simpel?
Kanske är det meningen att man faktiskt ska behöva kämpa lite extra?
För att inse att det här, det HÄR är verkligen-på-riktigt den Människan jag vill vara med.
Men.
Att inse och vara tillfreds med att jag faaktiskt är värd det.
Kärlek alltså.
Det är svårt eftersom så många fått mig att tro annat.
Att jag inte är värd ett jävla piss.
Hur ska jag fatta att det inte är så!?
Att det inte är fel på mig?

Jag tänker fan inte ge upp.