Ja, och?
Jag vet, jag vet. Det är ju liksom meningen att få folk att tänka efter.
Men, hur många är det, egentligen, som tänker på sitt eget uppförande när de ser dessa?
Hur man själv skulle reagera i en liiknande situation? Alltså IRL.
Nå, reagerar gör man ju alltid.
Det är sen en helt annan femma om man a-ge-rar.
För det gör man ju sällan. Så gott som aldrig.
Jag vet inte om jag ska skratta rått eller gråta blod när jag läser folks kommentarer när någon delar dessa videon.
"amen fy så hemskt"
"hur kan man göra sådär"
"hur kan folk bara gå förbi utan att hjälpa"
etc etc etc etc
Visst, många "social experiment"-videon jag sett har faktiskt varit bra. Gett mig tankeställare.
Nu är det en speciell video som fick mig att skriva just detta inlägg.
En video jag vägrat klicka på tidigare. Men idag gjorde jag det. Varför vet jag inte. Jag borde inte ha gjort det.
Varför reagerar jag så starkt?
För att jag varit tjejen i hissen.
För att jag VET, att ingen hjälper.
Jag länkar inte själva videon men om du skriver Våld i hissen / Abused in the elevator (Social experiment) på youtube så ser du vilken jag talar om.
När jag var 16-17 var jag tillsammans (eller nå, "tillsammans") med en kille som misshandlade mig fysiskt. Inte en eller två gånger. Många gånger.
Inte bara hemma hos honom. Också på allmäna platser.
När jag kollade på "Våld i hissen" störtade jag ner i minnen. Minnen jag glömt. Förträngt.
Jag bodde i huvudstaden på den tiden.
En gång, jag minns inte varför (vi var så gott som aldrig ute), gick vi ute på stan. Av någon av hans otaliga, ologiska anledningar började han uppföra sig hotfullt och jag visste att jag kommer att få stryk när vi väl kommer till hans lägenhet.
Jag var rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var kväll. Jag gick in på en liten matrestaurang och satte mig ned. Han följde efter och var agressiv. Sa saker. Var hotfull.
Det enda som hände var att en ur personalen bad oss att vänligen lämna restaurangen. Att vi stör. Hur den kvällen slutade minns jag inte. Men det är inte svårt att gissa.
En annan gång; jag hade lyckats "rymma" ur hans lägenhet för jag visste att snart smäller det. Jag stod på busstationen och väntade på följande buss hem (eller det som nu officiellt var mitt hem). Det här var alltså på 90-talet när busstationen i Hesa var öppen, utan tak.
Plötsligt står han bredvid mig och skriker att jag ska fan i mig aldrig mer rymma. Jag minns inte hur han släpade mig därifrån. Om han drog mig i armen eller mina kläder. Jag minns att jag tom. föll en gång. Jag minns att jag ropade på hjälp. Jag fick ingen hjälp. Han släpade mig till närmaste spårvagnshållplats och vi tog spåran hem till honom. Ingen reagerade fast det knappast var oklart hur rädd och hjälplös jag var. Det blev en trevlig kväll. Jag tror det var då han hade sönder min tand.
Ännu en annan gång; jag har endast vaga minnen av detta tillfälle. Vi satt på gräset i en park. Plötsligt tyckte han att det var kul att testa hur länge han kan slå mig i ansiktet med en kvist innan jag börjar blöda. Helt öppet. Det var en varm dag så det var säkert folk ute.
Det var bara det jag vill säga. Berätta.
Människan är likgiltlig. En feg självisk varelse.
Så kanske, kanske någon av er förstår varför denna psykiska misshandel jag fått uppleva nu i två år tär på mig så fruktansvärt.
Varför det endast krävs en enda mening, ett enda ord av en viss typ för att jag ska falla ner i mörkret.
Nu vill jag inte minnas mer.
Och jag vill inte ha era jävla hjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar