Vart fan tog alla Människor vägen?
Man kan inte bara komma instormande i någons liv och sedan försvinna utan ett ord.
Inte i min värld.
(iofs så är det en hel del som är annorlunda i min värld).
Holy bananas of Buddha jag är trött på allas perfekta tillvaro.
Instagram. Fejan. Blogg-gruppen.
Vart man än vänder sig så får man upptryckt i nyllet
*härliga sommarbilder där man ligger i gräset och njuter med sin älskade*
(för att inte tala om alla bilder på folks sommarstugor och resor)
*vilket herrans huvudbry det orsakar när man inte vet hur man ska inreda sin nybyggda flashiga terrass*
*i vilken jävla fart man skaffat sig supersexiga magmuskler*
*bilder på alla helvetes jordgubbstårtor och quinoa-hästbajs-någon äcklig frukt-ännu äckligare bär-smoothies som bara är sååååå hälsosamma och gudomliga*
*allt superhyper-tjolahopp-hejsan man gör tillsammans med sina ungar. varje dag. varenda jävla dag*
Nej, jag missunnar inte andra att vara lyckliga.
Det är väl fan bra att människor har det bra och att deras största problem är vilken nyans det ska vara på nya fruktskålen man ska köpa till matsalsbordet. Eller att gardinerna säkert matchar med kuddarna i soffan.
Det är bra att det finns vackra och lyckliga familjer som har en fungernade vardag.
Det är bra att inte alla är mentalt störda och sover minst 7 timmar i ett sträck varje natt.
Men det allra bästa är nog att det faktiskt finns föräldrar som själva får bestämma över sin fritid och kan strunta i alla andra utan att blinka.
Det är ännu bättre att man har ett fast jobb på bekostnad av andras hela jävla tillvaro.
Det är bra.
Men, som sagt, jag unnar alla precis allting.
Är man en jävla loser som knappt klarar av att ta hand om sig själv så har man inte rätt att säga till om något som helst.
Så är det bara. Så ser världen ut.
Hur många gånger har Människor sagt till mig
"ta över kontrollen. över ditt liv. din tillvaro".
Många.
Jo tack. Jag har försökt.
Men när man har att göra med självaste Fan så går det inte.
Nåja. Det var det.
Nu tar vi gift på allt det där skitet.
Nu glömmer vi allt och klistrar på ett leende.
Nu inser vi att de som på riktigt inte hör av sig på riktigt inte bryr sig.
MEN.
Snart får jag åka bort härifrån.
Bara för några dagar.
MEN.
Jag får umgås med Människor som Betyder.
Jag har lovat mig själv att lämna all ångest och skit här hemma.
Jag kommer att njuta, ha kul, vara lycklig, äta god mat, skratta tills jag kissar på mig, krama katt-vänner och Människo-vänner.
MEN.
När jag kommer tillbaka kommer allt att finnas kvar här och det är jag livrädd för.
När jag öppnar dörren till mitt hem kommer Ångesten att sparka skiten ur mig.
Men det blir den dagen den sorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar