... but my name was Elisa Day

Det var egentligen meningen att jag skulle skriva ett mycket känsligt & angstigt inlägg idag.
Men på ngt vis passar det sig inte nu när solen skiner (suck), diskmaskinen brummar käckt bredvid, med morgonkaffet på g och när Sonen nynnar på sina melodier i sitt rum.
MEN, jag ska skriva om DET.
Jag måste,
hur smärtsamt och jävligt det än är.

Sommaren sjunger på näst sista versen.
Skönt.
Kan inte annat än le aningen snett och småjävligt
när folk gnäller över hur kallt det är när det är under +20.
Jag svarar bara
"TYST, det är SKÖNT!"

Sonen börjar sin skolkarriär imorgon.
Jag fattar bara inte...
hur i helvete ska man kunna med sinnesro lämna sin unge där.
Varje dag.
Det är inte lärarna jag inte litar på.
(nja, inte helt sant)
Det är de andra ungarna jag inte litar på.
Jag VET ju hur jävliga ungar kan vara.
Ibland saknar jag lite att jobba i den världen.
Nåja,
one day at a time.
Inte måla demoner eller monster på väggar.

Har lärt mig en hel del om mig själv på sista tiden.
Egentligen helt simpla grejer som varit så självklara att jag inte ens fattat att fatta.
Hur kan man vara så blind när man gräver i sitt eget psyke?
S har faktiskt hjälpt mig mycket.
Fått mig att lära känna mig själv. Bättre iaf.
Hade ett bra snack igår.
Kändes bra.
Jag vet att jag sade högt att jag Förlåter Dig.
Har jag gjort det?
Jag tror det.
Iaf kändes det inte lika smärtsamt längre.
Det kändes... normalt?
Han pushar mig att börja skriva på mitt "projekt".
Tror på mig. En av de få.
Jag ska jag ska jag ska.
Måste bara spränga muren först.