"För nu igen när jag träffade dig så ger du bilden av
en stark, unik kvinna som står stadigt och även står för sina åsikter
och tankar. Det kaos som verkar finnas inom dig syns verkligen int utåt.
Dessutom verkar du vara en super mamma. Yta är ju bara yta men jag
önskar du kunde se dig själv genom mina ögon! De skulle nog lyfta ditt
självförtroende, tror jag"
Träffade en bekant förra veckan och så där skrev hon efteråt.
Blev faktiskt rörd. Tagen.
Jag är tacksam över att hon sade det där. Det fick mig verkligen att tänka om.
För det där är ju sant.
Jag vet att det förvånar många (några?) som läser om mina tankar och mitt inre krig
att jag utåt och i möblerade rum är "normal".
Det är både medvetet samt omedvetet.
Dels för att jag verkligen inte vill gå omkring och se ut som att jag tappat smöret i bäcken som jag hoppade över utan att ropa Hej.
Jag har inget som helst behov av det.
Mitt krig och mina demoner är mina och endast mina.
Som jag ger uttryck för här och endast här.
Men.
Man ser ju inte sig själv med andras ögon.
Eller,
så funkar man som jag och ser sig själv med deras ögon som tycker illa om dig eller har sagt negativa saker om dig.
Det är inte det lättaste att vända på det där.
I mig är det där så inrotat och ett normalt samt vardagligt sätt att tänka så det är ytterst svårt att komma ifrån det.
Jag har fått kämpa i åratal för att bli av med vissa negativa tankemönster.
Men det går, jag vet det.
Till er som envisas med att läsa om mina tankar men som störs av mina ord och anser att jag är ett skämt;
(samt till er som står och flinar åt mig när mina väggar rasar);
(samt till er som anser att allt är mitt eget fel och det endast är mig det är fel på);
LÄS INTE min blogg om det nu är så jädrans angstigt.
Herregud.
Och sluta analysera mig på basen av vad du läser här eftersom du ändå inte känner mig och inte vet ett skit om mig.
Lyssnade nyss på helt totalt fel låt.
Allt kom tillbaka.
Alla känslor.
Saknaden.
Rubba gärna mina cirklar.
På ett positivt och bra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar