Oftast låter jag bli att skriva för att,
ja, låta vissa känslor tona ner.
Så de som tror att jag sitter här och knattrar bara när jag är som mest förbannad, ledsen, fittig, trött (faktiskt även ibland glad. på riktigt)
tror fel.
Jag är visst glad.
In fact ganska ofta.
Jag kanske inte skrattar högt SÅ ofta men när jag gör det gör jag det riktigt rått och hjärtligt.
En viss människa har nyligen sagt, tom. flera gånger, att det är skönt att se mig skratta.
Visst fan är det det.
För jag ler betydligt mer än jag gjorde för 20 år sedan.
Mer än för 10 år sedan.
Mer än för 1 år sedan.
Förra veckan var (tyvärr) fylld med negativa känslor & tankar.
Hat, uppgivenhet, ännu mera hat.
Hur kan det vara så svårt (näst intill omöjligt verkar det som)
att inse att det (ytterst) sällan bara är den andra det är "fel" på?
Att gång efter gång skylla ifrån sig, skylla på någon annan.
Det krävs två för att göra saker och ting bättre.
Det krävs två för att göra saker och ting värre.
Det värsta är att jag inte kan ge upp fast jag (ofta) banne mig har lust att göra det.
Nehej, jag är långtifrån perfekt.
(det har jag fan ALDRIG påstått)
Så länge jag blir behandlad som en idiot så uppför jag mig som en idiot.
Lite svårt att försöka blicka framåt med po-si-tiv attityd när man aldrig vet när det ligger en stor hög med bajs bakom nästa hörn.
(jag har tillräckligt med eget bajs. jag vill inte ha någon annas)
Förresten så behöver jag INGEN.
Jag har precis exakt alla jag behöver i mitt liv.
Nu just iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar