Å ena sidan känns det som att huvudet (och själen, whatever that is) sprängs av 101 olika känslor på en och samma gång.
Å andra sidan känns det som att jag inte har känslor överhuvudtaget.
Jag får höra dåliga nyheter av ngn och får verkligen kämpa för att verka intresserad.
Liksom, berör det inte mig så BERÖR det inte mig.
Kunde bry mig mindre.
Har jag blivit totalt jävla empatistörd?
Jag känner varken glädje eller sorg, inget alls, för vad som händer i andras liv.
Har jag alltid varit sådan?
Jag minns inte.
Mitt självförtroende jag äntligen återfann förra hösten är puts väck.
Det balanserar någonstans mellan marknivå och helvetet.
Jag fattar inte hur det kunde bli så här igen.
Allt var ju så... BRA.
Nu vill jag bara brista ut i gråt och känner mig äcklad av vad jag ser i spegeln.
Jag försöker frammanna tankarna och känslorna, de goda tankarna, men får inte tag i dem.
Det hjälper inte ett piss att ngn (ingen skillnad vem) säger att jag är helt okej.
Mer än okej.
Jag blir fan bara störd av att få komplimanger.
Jag tänker på allvar att personen skämtar eller försöker jävlas med mig. Hur jävla stört är inte det att tänka så!?!
Det hjälper inte ett jävla piss att min klädstorlek har minskat drastiskt på 1 år.
Inte ett jävla piss att jag fått göra mig av med ½ garderoben och verkligen njutit av att få slänga allt som blivit för stort.
Tillbaka på ruta -99.
Jag är 13 år och alla spottar mig i ansiktet och jag börjar hata mig själv.
Nu spottar jag snus i motvind.
Mitt sovande är ett stort skämt
men jag skrattar inte ett jävla dugg.
Jag kan utan och innan om allt om sömnproblem och -störningar.
Allt.
Allt om hur det påverkar en såväl fysiskt som psykiskt.
Jag har alla jädrans symptom och sjutton därtill.
Jag vet vilka sjukdomar jag riskerar att få.
Jag är ganska rädd för alla sjukdomar jag riskerar att få.
Jag vill inte ha nån jävla sjukdom ovanpå allt det här.
Skulle definitivt vara toppen på moset som får bägaren att fastna i brevlådan.
Dagarna går ganska bra.
Tankarna hålls någotsånär i styr.
Nätterna är ett helvete.
Allt skit bara kryper, nej rusar in i hjärnan.
Ofta känns det som att jag vill gråta
men jag bara hulkar patetiskt, ögonen blir aningen fuktiga
men det är allt.
Jag kan inte ens gråta längre.
Är det så konstigt att jag vill bedöva mig?
Jag mår inte såhär precis hela tiden.
Men tillräckligt ofta och mycket för att det ska hindra mig att blicka och vandra framåt.
Det var ju inte såhär man skulle må när man är "vuxen".
Jag kräver inte ens att behöva vara lycklig.
Det är nu bara att försöka kämpa vidare
för jag kan ju inte bara ta och försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar