my way

Livet går vidare.
Det vet jag.
Sakta och rätt så osäkert.

MEN;
Det är liksom inte att jag går omkring och ser ut som sju svåra år.
Som någon som sålt smöret och tappat pengarna.
(maj gad jag avskyr den metaforen)
Jag uppför mig inte som jag skriver.
Sonen vet att mamma har varit/är "lite ledsen".
Han vet också varför.
Jag går inte omkring hemma och skriker ocg gråter.
Jag ligger inte under täcket och tycker synd om mig själv.
Om någon tittar på mig på gatan eller i affären så ser de inte hur jag mår.
 
Jag skriver
för att det är MITT sätt att hantera livet just nu.
Jag skriver att jag VILL skrika och härja,
men jag gör ju det inte.
Det här är MIN terapi.
MITT sätt att få ut smärtan.
De enda tillfällen jag tillåter mig att känna smärta och "tycka synd om mig själv"
är när jag skriver.
Det. Här. Är. Min. Terapi.
Enda sättet för mig JUST NU att få ut ångesten, besvikelsen, sorgen.
MITT sätt att gå vidare, tänka på mig själv och Sonen.
Jag har aldrig varit någon yyber-positiv eller social varelse.
Varför ska jag plötsligt förvandla mig till något jag inte är och aldrig har varit.
Jag måste ju få vara mig själv.

Jag VET att jag har blivit behandlad som crap.
Men jag kan ju för fan inte  ändra på mina känslor i ett andetag
bara för saker och ting inte blev som jag trodde de skulle bli. Skulle vara.
Jag är ingen tjolahopptjolahej-människa som bara
picks up the pieces, tuggar klart det utmärkta köttet och ber om receptet.

Jag vet att jag har en inre styrka som förvånar mig själv ibland.
Jag hittar den igen.
Jag är fortfarande samma coola, irriterande, roliga, sarkastiska, kvicktänkta tjejen.
Bakom alla dessa ord och tankar så finns hon faktiskt där.
Döm mig inte på basen av det jag skriver just NU.
Och säg för fan inte att jag ska rycka upp mig
för det gör jag varje sekund.
Det tar ett tag att stiga upp men jag gör det hela tiden.

Tack för att Ni finns.