I have a dream (?)

"Minulla on unelma".
Det värker i hela kroppen när jag ser och hör hur så många av mina fellow Finns missbrukar och gör narr av just denna mening.
Jag blir rädd, ledsen, förvånad, förtvivlad över all denna hat folk sprider omkring sig.
Jag hör vad folk i min närhet säger.
Jag läser med allt mer växande obehag vad folk skriver på öppna forum.
Inte bara om _de andra Människorna_ utan även om folk som inte tycker som de.
För några dagar sedan läste jag en tråd som (surprise surprise) än en gång handlade om flyktingar.
En kvinna skrev flera väldigt sakliga kommentarer om hur hon ser på det hela.
Ett flertal män i samma tråd började öppet håna henne, hota henne. De tom. taggade hennes namn i alla sina vidriga inlägg.
"Hehe vi borde nog ta och hälsa på henne och ge henne en ordentlig *behandling* så hon slutar dalta med neger/arabjävlarna. Höhö. Ja herregud, låt henne få känna på lite slagträ och att bli påsatt av många en hel jävla natt."
På riktigt!?!
Hur ser det ut i hjärnan på människor som håller på så här?
Hur ser det ut i hjärnan på människor som öppet skryter om hur de ska sänka alla båtar med flyktingar. Hur de ska med nackskott döda alla muslimjävlar. Hur de ska bränna ner alla flyktingförläggningar. Hur allt, precis ALLT som går åt fanders i deras liv är flyktingarnas och muslimernas fel.
Bara tanken på att det i min närhet går omkring människor som uttrycker sig så här skrämmer skiten ur mig.
Går dessa människor omkring på sina arbetsplatser och kläcker ur sig liknande saker?
Diskuterar dessa människor sånahär saker under familjemiddagar?
Lär de sina barn att tala/tänka likadant?
Hur ser deras *dröm* ut?

Hur ser min dröm ut?
Jag tror inte jag någonsin riktigt haft några större livsdrömmar.
Jo, jag kan ibland vara en hopplös dagdrömmare
men det är ju inte samma sak.
Men,
om nu någon frågar så skulle jag säkert svara;

Jag vill leva ett lugnt och fridfullt liv.
Ett liv utan drama. Inte bli indragen i andras drama och skit jag har inte har ett piss att göra med.
Jag drömmer inte om stora pengasummor (eller lite kanske ibland), huvudsaken att jag kan försörja mig själv och Sonen.
Jag drömmer inte om någon hejdundrande karriär. Jag är nöjd om jag ännu någon dag är förmögen och har chans att få ett jobb jag trivs med.
Jag hoppas jag kan läsa mina älskade böcker till sista andetaget.
Jag drömmer om att få vara den jag är.
Jag drömmar om att inte bli dömd eller analyserad av Människor som inte känner mig.
Jag hoppas innerligt att Sonen blir bra Männsika. Att han är och blir lycklig. Att han får göra saker han tycker om. Att han utvecklas själsligt under hela sitt liv. Att han och jag alltid kommer att ha en bra relation.
Jag drömmer om att jag kan sova bra.
Jag drömmer om att Den Eviga Depressionen släpper greppet om mig.
Jag drömmer också om att jag i mitt eget hemland, bland mitt eget folk inte ska behöva skämmas eller vara rädd för att jag inte hatar eller vill andra Människor illa.
Jag drömmer kanske om att någon dag vara i en relation med en Speciell Männsika där vi båda kan och får vara oss själva.
Jag vågar inte säga att jag drömmer om att vara lycklig men jag gör det ändå.
För vem fan vill inte vara lycklig?

Peace you fuckers.

the R-word

Alltså på-jävla-riktigt!?!
Jag börjar bli mäkta trött på alla "diskussioner", "åsikter" och skit gällande flyktingar och utlänningar (icke-europeer).
Eller nej, det är det obeskrivliga HATET jag är trött på.
Jag är och blir alltmer förvånad och rädd över folks åsikter och vad de kläcker ur sig offentligt.
Jag talar om både folk överlag och Människor jag känner.

Mamu, elintasopakolainen, mutikset, suvakki, rasisti, kukkahattu, viherpiipertäjä...
Ord som jag är så trött på så jag vet inte om jag ska skratta, gråta, dunka huvudet i väggen eller pilla mig i näsan tills jag börjar blöda.

Det har gått så långt att jag är rädd för att säga vad jag tycker och var jag står.
Jag vågar inte säga högt att jag inte hatar dessa Människor i nöd.
För,
DÅ anser och tror dessa hatare att jag VILL ha ALLA flyktingar hit.
Att jag inte anser att mitt eget folk ska ha det bra innan vi hjälper andra.
Nå riktigt så är det ju inte.

Jag kan inte låta bli att förundras över tankegången i detta?
"Hjälp oss finnar först".
"Finland skiter i sina egna gamla, sjuka, invalider. Och baaaarnen. Tänk på baaaarnen."
Jodå, jag förstår att många tänker så.
MEN
vad gör du själv för att hjälpa våra egna utsatta medMänniskor?
Du gnäller över att åldringar ligger i sin egen avföring. Att ingen bryr sig.
Jag är bergis på att de flesta har en gammal faster, mormor eller nära bekant/släkting som ligger ensam och bortglömd i ett hem någonstans. Övermedicinerad och i blöja.
Jaså du har det? När har du senast hälsat på denna Människa eller ens tänkt på denna Människa?

Och alla invalider? Sjuka? Psykiskt sjuka?
Jag menar verkligen inte att nu ska alla finnar rusa iväg och anmäla sig som frivillig för att hjälpa de som behöver hjälp.
MEN
vad gör DU för att hjälpa de i din närhet, som du känner, som faktiskt behöver någon sorts hjälp.
Hjälp med praktiska saker, vardagliga simpla ting, att finnas där, lyssna, umgås, visa medmänsklighet.
Du sitter i din soffa och gormar & gnäller i sociala medier över hur Finland inte sköter om de sina.
Lyft på arslet och gör något själv.
Det finns en drös med saker Du kan göra för Ditt Folk, för en medMänniska av Din ras, som inte kräver mycket tid, energi eller ens pengar.
Om Du inte vill hjälpa "packet som kommer hit och förstör vårt samhälle" så hjälp någon av de Dina som behöver hjälp.
Fair enough?

Vet ni vad?
Jag har många utländska vänner.
Icke-europeer.
Vissa bor här bland oss, endera permanent eller tillfälligt.
Vissa har kommit hit för att studera/jobba.
Vissa har flytt från sitt hemland av orsaker jag knappast behöver nämna.
De är helt vanliga Människor, precis som Jag själv.
Och vet ni vad?
Av alla "jävla kamelridare" jag känner så lever INTE EN ENDASTE EN på kela-pengar.
Inte en endaste en har fått pengar till en iphone av socialen.
Inte en endaste en är otacksam för vad de har och inte har.
Så snälla, sluta påstå att de är alla likadana och bara får och får men är aldrig nöjda.

Nu tänker säkert någon;
"jahaja, om du nu är en såndär tolerant nigger-älskare så kan du ju låta en SÅN bo hos dig då."
Tillåt mig småle.
Mmm, jag är också FÖR _bög_rättigheter men inte tänker jag gifta mig med en bögperson för den sakens skull.

Faktiskt, för ganska exakt 1 år sedan så frågade en av mina utländska vänner vad jag är tacksam över för att jag är finne och bor i Finland.
Jag minns att jag blev stum och inte kunde ge ett direkt svar.
Men samma kväll så tog jag en ordentlig funderare och skrev sedan ett mail till honom där jag räknade upp vad Jag tycker är bra med mitt land.
Det var en jävligt bra fråga.
Kanske Du ska ställa den till dig själv.

therapy?

Ja ja, det ska nog bli bra det här.
Eller.. en annan gång går det bättre, sa han som gjorde i byxan.
Terapi.
Te-ra-pi.
Liksom _ordentlig_ terapi.
Jag vet inte riktigt än vad jag ska säga än för jag har nyss börjat.
Det känns.. bra. Hittills.
Det som dock inte känns bra är varför jag behöver hjälp.
Sista utvägen?
Ja, kanske. Men samtidigt vill jag ju inte belasta någon annan (liksom en vanlig Människa) med mitt skit.
Å andra sidan har jag inte ens någon att belasta nu just.
Eller de få gånger jag försöker tala om hur det är att vara Jag blir folk bara besvärade eller vet inte vad de ska säga eller skämtar bort det (vilket är det värsta) eller börjar prata om något banalt.
Nåväl, lika bra det.
Men då ska Människor i min närhet inte heller undra varför jag sluter mig, isolerar mig, inte vill prata, inte orkar umgås.
Jag är mäkta trött på Människor som aldrig klarar av att vara allvarliga. Inte ens när de tydligt märker att de borde vara det.
Man kan för fan inte lalla igenom livet och skämta om precis allt och alla precis hela jävla tiden.

Jag står vid någon sorts vägskäl och vet inte riktigt vilken väg jag ska börja gå. Eller om jag ska backa. NEJ, inte tillbaka på den gamla skitvägen!
Nu just känns det doch att allt jag jobbat så hårt för sen förra vintern har tagits ifrån mig och spolats ner i en sunkig allmän toa.
Det DÄR telefonsamtalet jag tog mod till mig och genomförde.
Två års skit som jag var beredd att utan omsvep "glömma och förlåta". Och även gjorde, fast det tog emot. Vilken lättnad det var. Då.
Och nu pötsligt dras mattan under en i ett jävla HUJ och man fattar att man fortfarande är precis lika värdelös och icke-Människa till Den Där som man varit sedan Helvetet började.
Så nu får jag börja om från början igen. Ska jag behöva gå omkring (nu igen) och få ångest genast jag får ett sms, telefonen ringer eller får ett mail av Den Där?
Varför?
Jag vill bara veta Varför.
Jag minns fortfarande vilken befrielse och lättnad det var att på riktigt vara förmögen att sluta hata och vara rädd.
Och nu sitter man här igen med fötterna i käften och är rädd för när följande attack kommer. Och i vilken form. För Den Där saknar inte fantasi när det gäller att förgöra andra.

Det där vägskälet...
En hel del Människor förväntar sig saker av mig, saker jag inte kan ge eller utföra.
Saker jag inte har ansvar eller makt över.
Människor som kanske tror att jag är en såndär lallare. Människor som inte har ett hum om mitt kaos och mitt liv hittills. Allt jag varit med om som gjort mig till den jag är nu just.
Jag måst väl för fan kunna ta hand om mig själv innan jag kan ta hand om någon annan vuxen.
Nej. Jag vill inte ens "ta hand om" någon annan vuxen. Jag har mig själv och Sonen, det räcker.
Jag kan inte hela, jag kan inte utföra mirakel.
Jag kan inte göra någon annan lycklig.
Jag vill inte ha ansvar för någon annans lycka.
För jag kräver inte att någon ska gör mig "lycklig".

Jag har sagt det förr och jag säger det igen;
det enda jag vill är att få leva i lugn och ro.
Frid inom mig och runtomkring mig.
Och det ska då vara själva FAN att en viss Typ ska rucka på min Frid.

where the hell am I?

Efter bara 2 timmars sömn kanske inte världens bästa ide' att skriva men jag bara måste få ut någonting.
Vad detta någonting är vet jag inte.
Det liksom bara trycker, gnager och sväller och STÖR men jag vet inte riktigt vad.
Jag är konstigt tom ändå.
Kanske tom. likgiltlig.
Den där inre glöden jag fann i vintras är så gott som bortblåst.
Tiden, livet bara rusar förbi
och jag hänger inte alls med.
Samtidigt står ändå tiden och livet stilla.
Nåväl, det går ju inte bakåt. Tacka fan för det.

Jag är väl inte direkt olycklig.
Eller missnöjd.
Ändå fattas mig något.
Jag tänker på vänner som inte längre finns.
Förhållanden som runnit ut.
Inte direkt någon eller något jag saknar.
Eller jo.. M jag var tillsammans med förra hösten.
Den känslan saknar jag även om jag inte vill ha det med samma person.
Eller jag vet inte.
Mest av allt saknar jag mig själv.
Mig själv när jag vill och orkar.
Min inre glöd och passion som jag vet finns där någonstans.
Den finns nog där, någonstans men jag vet inte om jag når den eller om jag inte vill nå den.
Man blir liksom van med detta vakuum.
van med ensamheten.
Ensamheten som är som en befrielse
men ändå en förbannelse.
Jag vet inte längre om det är jag som undviker folk eller folk som undviker mig.
Det är nog ömsesidigt.
Jag vill men ändå inte.
Det slutar oftast (alltid) med att jag blir besviken eller någon gör mig besviken.
Oftast (alltid) är det ändå jag som känner mig skyldig.

Jag vill inte såra någon, vill inte bli sårad.
Detta eviga kretslopp av missförstånd, svek, ouppnådda förväntningar.

Sagt är sagt och
gjort är gjort.
Allt är ändå för sent.
Eller är det?

Vad fan är det jag vill?
Stabilitet.
Runt mig och inom mig.
Lycka till.

I hate to hate you

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller vad jag ska säga eller hur jag ska börja för om jag börjar om från början så kommer jag aldrig att sluta skriva.

När är det okej att säga ifrån?
När är det okej att sluta hoppas att det ska bli bättre?
När är det okej att bara vända ryggen och gå och gå och aldrig komma tillbaka?

Jaha, vad är det NU då?
Nå just det som de flesta älskar att hata och hatar att älska.
Med den lilla skillnaden att jag inte använder *älska* överhuvudtaget.
Släktingar. Familj. Blodsband.

Är det helt normalt att konstant, år efter år, trycka ner och skälla på Människor (som trots allt, fortfarande gör sitt bästa för att fungera i möblerade rum)?
Är det helt normalt att i vuxen ålder fortfarande behöva lida för att man inte var ett önskat barn?
Är det helt normalt att konstant utöva känslomässig utpressning mot familjemedlemmar?
Göra sitt bästa för att de ska ha dåligt samvete för saker de aldrig gjort eller kommer att göra?
Att aldrig få beröm.
Aldrig få höra att man duger.
Att hela-jävla-tiden bli påmind om alla sina brister och misstag man gjort.
Att ingen ens drömmer om att tro på, eller ens ÖNSKA, att man skulle lyckas i livet.
Vad som än gäller är det alltid *någon* som är bättre än Du
eller har det sämre än Du.
Få höra att man är totalt värdelös,
en usel Människa helt enkelt.
Är det så här i alla familjer?

Ibland tänker jag på hur min pappas familj fungerar.
Är de likadana?
Likadana skitstövlar som bara skäller och gnäller.
Är det ändå lika bra att jag (av anledningear jag aldrig fått veta) inte har rätt att ingå i min pappas släkt och familj?
Är det OCKSÅ för att jag var ett oönskat barn?

Jaja, men get ovet it för fan.
Jodå, mer än gärna.
Om man bara skulle ha "tillåtelse" att få bli en bättre Människa.
Att få gå vidare
och bara leva sitt eget liv och vara den man är;
En totalt harmlös, rätt smart, individ som bara vill ha lugn och ro
och komma till ro.

På riktigt så orkar jag inte länge till.

... that fine line between solitary & feeling lonely

Hmm.
Jag behöver verkligen skärpa mig och skriva som förr. Oftare.
Jag behöver ju det här och saknar det. Skrivandet.

Tiden bara flyger iväg.
Svårt ibland att finna balans mellan att njuta av ensamhet och att känna sig ensam.
För den där känslan av ensamhet smyger sig på en när man minst anar det
och slår en med en slägga i huvudet och sedan sitter man där och.. och..
tycker fan synd om sig själv.
Och vem vill nu göra det?
Tycka synd om sig själv.
Patetiskt.
Men,
det går bättre och bättre.
Men det är också svårt (ibland) att få andra att fatta att man behöver Den Där Ensamheten.
Som inte har ett dyft att göra med att man inte VILL umgås eller följa med någonstans.
När man inte orkar med ljud och o-ljud. När huvudet sprängs bara av att lyssna på andra och man gör vad som helst för att få ha tystnad omkring sig.
När andra tror att man är sur (fy fan jag hatar det ordet) eller dryg för att man inte orkar delta i snack för att man inte alltid orkar öppna käften i onödan.
När man samtidigt tycker det är kul att träffa nya Människor men också tycker att det är jävligt jobbigt.
Eller att träffa Människor överhuvudtaget.
Ibland vill man bara inte.
Okej, ofta vill man bara inte.

Kan fortfarande inte komma ifrån känslan av att jag slösat bort mer än halva mitt liv.
Slösat bort på vad?
På att må dåligt.
På fel Människor.
På att avsky mig själv. Vara så låst och nere i skiten att man är helt totalt handlingsförlamad.
På att ångra, övertänka, överanalysera.
Det är jävligt svårt att bryta sådana destruktiva mönster.
Men det går. Det går faktiskt.
Det är dock så in i helvete svårt att inte falla tillbaka när man har människor runtomkring
en som hela tiden påminner en om hurudan man varit.
Vilken dålig och usel Männsika man varit.
Att man är värdelös och inte har rätt att Må Bra.
Att man fortfarande är usel och värdelös.
Att hela tiden med jämförd med sådana som har.. "lyckats i livet".
- jaså du lever ensam med ditt barn. men HUR är det möjligt? det kan väl inte vara så svårt att hitta en karl.
- jaså du jobbar inte. jaja, du har då aldrig lyckats med någonting.
- jaså du har mentala "problem". jaja, det finns faktiskt värre saker här i världen. ryck upp dig.
etc. etc etc.
Ibland vill man bara säga
*Ameh ät skit och DÖ*
och vända ryggen och bara gå och gå och aldrig komma tillbaka.

Lugn, ro, respekt.
ska det vara så jävla svårt!?!

Men trots allt,
jag mår riktigt riktigt bra nu just.
Och det tänker jag banne mig fortsätta med.

no extra sugar thank you

Alltför länge sedan jag skrivit.
Nästan så jag skäms.
Har inte berott på idetorka eller för att det inte hänt ngt (i mitt huvud/ i mitt liv).
Det nu bara har blivit så här.
Tiden bara flyger iväg. Hinner knappt med. Tror jag mentalt befinner mig i typ februari men så ser jag ut genom fönstret och konstaterar att träden visst har blitt gröna.
Vår,
snart sommar.
Faktiskt, första gången på flera år som jag inte får psykbryt av bara tanken *sommar*.
Okej, lite, men inte som tex. för 1 år sedan.

Jadå, livet har gått vidare. Ganska så jävla mycket, egentligen.
Eller, på flera sätt inte men på flera avgörande vis har det.
Det har hänt både större & mindre grejer runtomkring mig, inuti mig.
Människor, viktiga människor som försvunnit.
Nya människor, kanske redan viktiga människor som kommit.
Fast det är ju just det.. att jag har så svårt för & med Människor.
Nu just vill jag bara ha lugn & ro. Fred.
Framförallt att inte behöva vara rädd, nervös, försiktig.
Vara rädd för att prata för mycket eller för lite. Säga för mycket eller för lite.
Framförallt att inte defineras utifrån hurudan jag var för 3 år sedan. Eller 15 år sedan.
Framförallt att få kommunicera med någon utan att konstant behöva vara rädd för att bli sviken och slippa få gamla bajskorvar slängda i nyllet utan förvarning (okej helst inte heller med förvarning).
Men framförallt att bara få vara sig själv.

Ofta, fortfarande mycket ofta, tänker jag att *nej fan nu ger jag upp. nu tänker jag banne mig inte ens försöka längre vara trevlig i möblerade rum. jag mår allra allra bäst av att bara vara för mig själv*.
Men ändå.. ändå.. jag skyller på ngn sorts medfödd instinkt att människan är ett flockdjur och hur jag än vrider och vänder, försöker vara envis och vägra gå med flocken så gör jag det ändå.
Bara det att MIN flock består av så få individer.
Oftast känns det bra och bekvämt. Ibland inte.
Det är fan inte alltid så enkelt att vara Jag.

Men.
Jo, jag mår avsevärt bättre än på mycket mycket länge.
Framförallt tack vare Mig Själv.
Men vägen är fortfarande jävligt lång. Just nu även med rätt jobbig terräng och inte har jag någon karta heller men kanske jag hittar fram ändå.
Kanske tiden tar slut. Eller vägen. Who knows.

Förresten så tar jag inte emot skit längre. Av någon.
Jag vänder ryggen och går, utan att vända mig om.

Varför är människor så elaka?

enjoy(ing) the silence

Tja.
Det var banne mig länge sedan.
För länge sedan.
Dock ändå en helt medveten paus i skrivandet.
Eller, paus i att skriva HÄR. Jag skriver så gott som dagligen tankar & funderingar i anteckningsböcker (som jag fått pippi på på sista tiden. anteckningsböcker alltså).

Varför paus med bloggen?
För att mitt inre har varit med om stora förändringar. Som pågår fortfarande.
Jag har sagt det förr men säger det igen; jag skriver ytterst sällan i all hast eller när jag är mitt uppe i en stark känsla.
Jag vill samla tankarna till en vettig (vettig för mig) helhet. Jag vill inte överdriva.
Och eftersom jag ofta skriver om känsliga saker vill jag inte såra någon (det gör man ändå oftast, tyvärr) eller att någon ska ta åt sig eller känna sig utpekad.
Men det gör ändå (nästan) alltid någon. Det är inte meningen.
Jag vill heller inte, nu just, vara den Anu som så många känner mig som.
Den där negativa, gnälliga, depressiva, självföraktande, hatiska, självdestruktiva Flickan som jag så länge varit.
Visst, nog är jag fortfarande allt det där.
Men mycket mycket mindre.
Jag har jobbat hårt för att bli av med det där. Tvingat mig själv att ändra min attityd, mitt sätt med positiva och bra tankar. Göra saker som får mig att må bättre.
Men det har krävts mycket och mycket har jag fått offra pga att jag medvetet velat förändra mitt liv till något bättre.
Jag visste att det här är något jag måste göra ensam. På riktigt gå in i mig själv och verkligen fundera över vad som konstant drar ner mig i skiten och vad fan jag behöver göra för att må bättre. På riktigt Må Bättre och inte bara må bra ½ dag eller när jag är alkoholpåverkad.
Inte bli påverkad av någon annans åsikter, råd, funderingar. Inte bli distraherad av något annat.
Bara fokusera på mig själv och mitt liv.
Angående det här med att "tänka på sig själv"... jag snackade om det med min mor (som jag äntligen, för första gången på kanske, tja, på riktigt för första gången har ett bra förhållande med) helt nyligen.
Hur jävla bakvänt det, tyvärr, ofta blir; folk säger åt dig "du måste tänka på dig själv" och sen när man verkligen gör det så anser dessa samma människor att man är självisk, oartig och allt möjligt annat skit.
De flesta vet att jag har mina perioder (av väldigt variendarede längd) när jag drar mig undan och inte vill ha kontakt med någon. Jag gör det för att jag mår dåligt och inte vill belasta någon med mitt skit. Fast folk säger att jag inte ska göra det och säger "jag/vi finns här för dig" så gör jag det ändå. Det är så jag funkar. Men jag kommer alltid tillbaka. (om jag är välkommen alltså).
Den här gången var det dock annorlunda.
Visst, jag mådde dåligt. Ur-uselt. Riktigt riktigt botten. Det hände många obehagliga, omvälvande, sorgliga, jävliga saker på en gång vilket gjorde att jag helt enkelt tappade kontrollen av att vara Mitt Riktiga Jag.
Jag bara visste att nu, nu Anu, så kan du bara inte isolera dig i 1 vecka och sedan fortsätta som förr.
Nu måste du på riktigt förändra ditt liv på många plan för att inte gå under.
Och jag har lyckats. På riktigt.
Eller, jag har fortfarande lång väg kvar. Vägen kommer ju fan aldrig att ta slut. Men det är ju så det är, livet.

Vad har jag kommit fram till då (hittills)?
- att jag faktiskt trivs väldigt bra för mig själv. det är helt okej att trivas med att vara för sig själv.
- att jag verkligen ÄR otroligt introvert. och att vara introvert är allt annat än negativt.
- att jag inte är skyldig någon förklaringar eller ursäkter varför jag vill förändra mitt liv, vem jag umgås med/inte umgås med, vad jag väljer att göra /inte göra.
- att jag vill för första gången i mitt liv prioritera mig själv och den lilla familj jag har. och just nu menar jag med familj de som jag har blodsband till.
- att jag inte behöver någons välsignelse eller lov till att på riktigt kämpa för att må bättre. liksom må bättre på lång sikt. att verkligen VILJA att inte falla tillbaka i gamla destruktiva mönster och beteenden.
- att vad man än gör/inte gör, säger/inte säger så finns det alltid någon som tar åt sig, kommer med negativitet, försöker trycka ner dig, snackar skit, missförstår, sviker.. etc etc
men det är helt okej. för ibland är man ju faktiskt själv som gör det där pissiga.
- att man kan verkligen inte kräva att andra ska acceptera precis allt vad man väljer att göra och hur man lever sitt liv. för man gör ju det inte själv heller. man gör ju inte det.
min filosofi är att *gör vad fan du vill så länge du inte skadar dig själv eller någon annan*.
just det där är ju verkligen lättare sagt än gjort, jag VET. iom att jag kämpar med att sluta skada mig själv mentalt och fysiskt så skadar jag (dock inte med flit) andra. av någon konstig anledning blir det så. det ska inte vara så. det ÄR inte så.
- att för att verkligen förändra destruktivt, negativt beteende till något bättre så MÅSTE jag ändra vissa attityder och tankar jag burit på ack så länge.
tex. The Situation med fadern till mitt barn som har totalt dränerat mig på allt jag har alltför länge. gått omkring och burit på hat, bitterhet, en massa SKIT.
men ibland, fast det egentligen inte är din uppgift att göra det, så viftar du med vita flaggan och helt enkelt beter dig vuxet och kräver att det ska bli ett slut på allt ändlöst TJAFS bara för att du annars kommer att gå under av mental utmattning.
- trots allt det här är jag ändå, innerst inne, precis exakt den samma Anu. MEN jag tonar ner mina negativa egenskaper (som aldrig kommer att försvinna helt. vem fan är utan negativa egenskaper!?!) och försöker bättra på mina goda sidor. helt enkelt bli en bättre Människa. mot mig själv och mot de som finns i mitt liv. jag vill lämna goda avtryck i denna värld, så är det bara.
- att jag på ri.. på riktigt önskar att om någon där ute verkligen undrar hur jag mår och vad som pågår i mitt liv, vad jag tänker frågar mig artigt och vettigt och inte drar egna slutsatser, inte dömer eller skyller på mig för saker jag inte är skyldig till. inte kräver att jag ska ha förståelse eller respekt när jag själv inte får det. och ja, det gäller även mig själv. det gör det verkligen. jag själv är precis lika skyldig och o-skyldig som någon annan.

Så.
What now?
Jag fortsätter att jobba med mig själv. För mig själv. FÖR mig.
Egentligen vill jag inte, och jag anser att jag inte behöver det, be om ursäkt till någon.
Inte någon överhuvudtaget.
Men jag gör det ändå.
För att det skett så otroligt många missförstånd som fått mig att må fruktansvärt dåligt.
Förlåt.
Förlåt att jag inte längre kunde vara den jag förväntades vara.
Förlåt att jag började tänka på mig själv.
Förlåt att jag struntade i andras problem (som ingalunda är mindre värda än mina problem).
Förlåt att jag helt enkelt inte orkade bära på mitt eget skit och någon annas skit samtidigt.
Jag orkade bara inte.
Förlåt att jag ville sluta behandla mig själv illa och destruktivt.

Jag är inte arg, bitter, ledsen, sårad, svartsjuk, förbannad, sviken, negativt inställd, hatisk, apatisk.
Jag har varit allt det där, länge.
Men skulle jag ha fortsatt att vara allt det där
skulle jag inte sitta här nu och skriva detta svåra inlägg.

Jag klara mig ensam
men ibland är det fruktansvärt... ensamt.

famous last words

Eller, riktigt så dramatiskt är det nu inte.
Inte blir det här mina sista ord.
Men ändå ett avslutat kapitel.
Eller egentligen flera avslutade kapitel
i mitt liv.
Några redan avslutade och några tafatta (dock bestämda) försök på avslut.
Även några försiktiga steg mot nya kapitel.

En grej jag funderat en del över på sista tiden;
det här med att så många säger
"jag skiter väl i vad andra tycker om mig"
eller
"duger jag inte som jag är så får det vara"
osv.
Jo, delvis sant.
Man ska står för den man ÄR.
MEN, inte kan man nu totalt skita i vad folk tycker och tänker om en.
Jag menar, om man nu faktiskt gör det (vilket jag starkt tvivlar på att någon egentligen på riktigt gör)
så innebär det ju att man aldrig är beredd att förändras, beredd att utvecklas som Människa.
Jag menar, om nu någon har att säga till om gällande ens personlighet eller beteende så kanske, kanske, man för ett ögonblick kan stanna upp och reflektera över om det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Naturligtvis är det skillnad på VEM som säger VAD.
Samt om det som sägs kommer via mellanhänder (mellanmunnar..) eller right to your face.
Det är dock en fine line between elak kritik mot din personlighet (som ändå oftast baserar sig på skvaller, trångsynthet eller total oförmåga att tänka själv och ha egna åsikter)
och konstruktiv kritik.
Det behöver nödvändigtvis inte ens vara just kritik.
Man KAN faktiskt förändra sig. Man SKA förändra sig.
Till något bättre.
Ibland för ens egen skull.
Ibland för andras.
Man kan nu fan inte vara så jävla ego att man går omkring och anser att alla måste acceptera en som man är MEN samtidigt bli förbannad över att någon (för det finns alltid några *någon*) inte gör det.
Fan, jag fattade först långt långt långt in i vuxen ålder att jag nu bara måste acceptera att alla inte gillar mig. För inte fan gillar jag heller alla.
Men ändå.. just därför gör det så ont. För att jag faktiskt bryr mig.
Så är det bara. That's life.

Så ja, om nu Du som läser detta råkar känna mig (alltså på riktigt KÄNNA mig) så bryr jag mig om vad Du tänker om mig. Och jag hoppas Du bryr Dig om vad jag tänker om Dig.
Endast på så vis kan vi alla bli bättre Människor.

Och ja, jag har förändrats. Sedan hösten, sedan sommaren. Och fortfarande.
Inte sådär innerst inne. Men ändå rätt mycket.
På grund av omständigheter, pga vänskap och kärlek, pga som mitt liv sett ut de senaste 2,5 åren, pga nya Människor jag mött, pga att jag själv VILL det.
På grund av svek, ilska, tom. hat, svartsjuka.
Men också på grund av kärlek och viljan att vara/bli en bättre Männsika.

Så, nu väljer jag (eller jag har redan valt)

att;

*försöka må så bra jag bara kan, torts yttre & inre omständigheter.

*ta hand om mig själv, min unge, mina morföräldrar. (ursäkta att jag hellre skrubbar mina morföräldrars toa, byter blöja på min mormor eller bara besöker dem för att de behöver det än ligger hemma i hangover eller bär på andras bekymmer).

*sluta agera som någons personliga psykolog 24/7.

*försöka aktivera mig (plugga. kanske tom. jobb).

*möjligen flytta (just nu vill jag verkligen det. men jag kan fan inte ta förhastade beslut. men tanken är närmare och mer realistisk än på mycket länge).

*fortsätta bekanta mig med nya Människor. (och inse att jag är inte skyldig NÅGON förklaringar eller ursäkter om vem jag umgås med och vem jag kommunicerar med. eller från vilket land, vilken kultur, hur jag stött på dessa Människor)

*bränna broar så det ryker om det. men också för-söka acceptera att någon annan vill bränna bron som leder till mitt liv.

*verkligen för-söka att inte ta allt så personligt (det gör jag fan ändå).

Jag behövs annanstans nu.
Andra Människor behöver mig.
Behöver mig på riktigt.
Jag behöver mig själv.
Min son behöver mig.
Jag kan inte ödlsa min tid, min energi, mitt LIV på ställen eller på Människor
som egentligen inte behöver mig.

Jo, jag behöver också Någon.
Kanske denna Någon finns bakom nästa hörn?
You never know.

Peace.

books of 2014

Jaha, då var det dags igen.
Det blidde inga jättesensationer förra året.
Jag har om-läst en hel del.
När jag äntligen fick tag på "Sista paret ut" av A.Dahl var jag tvungen att läsa den senaste i Opocop-serien.
Så läste jag på nytt alla av S&L Hammer bara för att de är så jädrans bra.
Läste även Adler-Olsens Carl Mörck på nytt bara för att de också är så jädrans bra och trion Carl, Rose & Asaad är SÅ coola.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver (true story)
Den här var nog en av förra årets bästa. Eva Khatchadourian berättar i brevform till sin man om sitt liv som mamma till en mycket speciell pojke, Kevin Khatchadourian. Kevin var redan som baby väldigt annorlunda och var han sannerligen inget lätt barn. Som 16-åring sköt han med sitt armborst till döds 9 människor i sin skola. 1 lärare, 1 som arbetade i skolcafeterian och 7 elever. Hans offer var, förutom cafeteria-mannen, noggrannt utvalda. Innan, samma dag, sköt han ihjäl sin egen far och sin lillasyster.
Mycket, mycket läsvärd!
Finns även som film (som jag var tvungen att se innan jag läst klart boken).

Dirigenten från Sankt Petersburg och Handlaren från Omsk av Camilla Grebe & Paul Leander Engström
Helt bra i sig, men orsaken varför jag gillat dessa är för att de utspelar sig i Ryssland. Jädrans intressant att få en inblick i det ryska samhället och den ryska mentaliteten. För att inte tala om lite ombyte att läsa om annat än mord i ett skandinaviskt samhälle.

En man som heter Ove och Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman
Dessa var definitivt förra årets favoriter. Fastän jag läser mycket och är (ibland) rätt känslig brukar jag verkligen inte gråta över en bok. Ove fick mig faktiskt att fälla några tårar.
Helt jävla underbara historier och karaktärer. Man blir förälskad i så gott som alla i dessa två historier. LÄS för fan!

Jag bläddrar tillbaka i min läsdagbok och konstaterar att allt övrigt jag läst skriver jag om vid ett senare tillfälle.

mea culpa

Jag kom att tänka på just det där uttrycket i natt.
Kom inte ihåg vad det betyder så jag var tvungen att kolla. Och det passar nu rätt bra som rubrik.
Whatever.

Tja, jag vet inte riktigt var jag befinner mig just nu.
Mitt uppe i Ingenstans, känns det som iaf.
Jag ser mig själv i spegeln och ögonen är totalt uttryckslösa.
Likgiltlig,
ingen glöd över huvudtaget.

Med några få undantag har jag bara varit till närbutiken de senaste veckorna.
Att äta & sova är ett jävla skämt.
Jag känner knappt igen min kropp längre.
Eller mitt psyke.
Jag har förändrats och jag kommer nog inte att bli den där Tjejen som några känner (kände) så väl.
Hon den där som är rapp i käften, alltid lyssnar och försöker ge råd.
Hon finns inte längre.
Hur i helvete ska man orka lyssna på någon annans bekymmer när ens eget huvud sprängs.
Och det förväntas att man bara ska "rycka upp sig" och fortsätta som vanligt.
Vissa kommentarer är så rent ut sagt från röven så jag blir helt mållös.
Snacka om att kasta sten i glashus eller hur fan dom nu säger.

Jag tror det här börjar vara sista chansen för min del nu. Sista versen, helt enkelt.
Jag verkligen hatar känslan av att ha slösat bort mitt liv.
Men så känns det.
Jag försöker, verkligen försöker, att inte hata och inte vara bitter.
Men det är YTTERST svårt när helvetet aldrig tar slut.
Det. Tar. Aldrig. Slut.
Undra på att Sonen har attityd mot mig. Han lär sig av sin far att det är fullständigt okej att behandla Mamma som skräp, att skita i vad hon säger. Han är så jävla observant.
I somras sade han
"Mamma jag vet varför du är ledsen och mår dåligt. Det är för att pappa är så dum mot dig."
Ja, min unge sa det där. Högt. Och det känns för jävligt.
Varje gång jag visar att jag mår bra kommer det för eller senare en knuff ner i gropen. På ett eller annat sätt. Rätt kreativt, egentligen.
Allt jag försöker göra, för att komma framåt, för att BLI till ngt, klassas som mindre värt.
"Hur kan du nu sådär bara bestämma dig för vad du ska göra?"
Amen visst, jag måste lida för mina synder resten av mitt liv.
Jag har ingen rätt att ens försöka.
Fy fan.
Det allra värsta jag kunde göra är att sluta existera.
För då skulle hans eget barn hata honom för resten av livet.
Det skulle vara den ultimata hämnden för två års terror.
Men.
Jag är ju ändå en vuxen (bah) Människa så jag tänker inte hämnas för det gör bara fjortisar och mafia-typer.
Så jag försöker, en sista gång.

Och det där andra..
att jag blev kär.
Så_jävla_förälskad.
I den mest (nästan) osannolika och osannolikt fantastiska Människa.
Som lärde mig så otroligt mycket och öppnade mina sinnen som ingen någonsin tidigare gjort.
Och jag älskar Dig för det.
Och jag skiter totalt i vad någon annan tycker och tänker om mina känslor.
För det är mina känslor som ingen kan ta ifrån mig.

Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som jag gör nu.

Sapere Aude.

the Night Owl

Egentligen borde jag inte skriva när det känns riktigt super-angstigt, men jag gör det ändå.
Det går så jädrans upp-och-ner-och-hit-och-dit. Hela tiden, dag efter dag, timme efter timme.
Igår, efter ett långt samtal med Syster kändes det helt okej.
Liksom, yess, jag klarar det här.
Men nu..
Tillbaka på ruta 0.

Att det nu sen ändå skulle crasha pga kulturskillnader.
Eller, jag var helt okej, med allt.
Men jag antar (eller jag är säker), att jag var okej eftersom jag är på hemmaplan.
Man fattar inte hur olika Människor kan vara innan man verkligen själv blir insyltad, drabbas eller hur fan jag nu ska uttrycka mig.
Man förstår, men ändå inte.
Man accepterar, men ändå inte.
Det känns för jävligt när man tvekar, är rädd, livrädd
men ändå tar chansen och ger sig ut på helt okända djup.
Tog en stor chans.
Släppte in något annorlunda, men ack så fint, i mitt hem, i min vardag, i mitt liv, i mitt hjärta.
Jag förstår att pressen blev för stor.
Jag förstår att valen blev omöjliga.
Men ändå.
Men ändå.

Jag borde vara på fest nu.
Men jag klarar bara inte av det.
Inte för att det känns ett dugg bättre att vara ensam, egentligen.
Men jag känner mig så jädrans utanför.
Sant eller inte, det är så jag känner det.
Jag har förlorat min plats, liksom överallt.
Jag känner mig ändå ensam var jag än befinner mig.

Apati.
Ett fult ord.
But it is what it is.
Så här fungerar jag och jag kan inte fungera annorlunda bara för att det skulle kännas bekvämare för andra.
Ameh, ryck upp dig och gå vidare!
Jodå, så småningom.
Jag är liksom inte 30 längre.
Ju äldre man blir, desto svårare är det att ta sig upp när man faller.

Jag ska försöka, för att jag är tvungen.
Men det kommer att ta tid.
Och jag vet inte när jag blir mig själv igen.
Om jag blir.
Jag saknar mig själv, faktiskt.
Jag vill ta mig ur det här
men har inte den blekaste om jag klarar det.
Eller jo,
men när?
och hur?

words

I want to tell you that you have given me complete happiness.

No one could have done more than you have done.

Please believe that. But I know that I shall never get over this:

and I am wasting your life. It is this madness.

Nothing anyone says can persuade me.

You can work, and you will much better without me.

You see I can't write this even, which shows I am right.

All I want to say is that untilthis disease came on me

we were perfectly happy. It was all due to you.

No one could have been so good as you have been,

from the very first day till now. Everyone knows that.

Virgina Woolf

Jag läser, löser korsord, andas, sover, är.

Kanske imorgon är det en ny dag?

Skärp dig!

to whom it may concern

Dear You.
Dear Me.

Det här kommer att bli svårt.
För att jag kommer att släppa taget nu. Om ganska mycket.
Jag har alltid tagit mig igenom allt skit ensam.
Varför?
För att jag varit tvungen.
Och det är fortfarande det enda sätt jag kan och vet.
Jag har klarat det tidigare (hittills)
så jag gör nog det nu också.
Kanske är jag på riktigt asocial? Jag vet inte.
Det är nog inte meningen att jag ska umggås med Människor.
Jag bara förstör. Både för mig själv och andra.
I slutändan blir det oftast så.

Jag går vidare.
På något sätt.
Hur, vet jag ännu inte.
Men jag måste lägga av med destruktiva och dåliga vanor.
Vanor som gör mig sjuk och självdestruktiv.
Liksom helt och hållet.
Svart eller vitt. Noll eller 1. Det finns inget där emellan.
Inte nu längre.

Jag måste förändra mitt liv.
På något sätt.
Hur, vet jag ännu inte.
Om det visar sig att jag måste vara ensam
må så vara.
Jag kan inte lita på någon.
Inte nu längre.
Kanske någon dag, men inte nu.

Jag vill säga att jag knuffar inte bort andra.
Men jag vet inte om det är så (?).
Jag vill hellre säga att jag tar många steg åt sidan.
Muren runt mig har blivit så hög och tjock så jag hör inte ens vad eller vem som finns där ute.
Om nu någon finns där.
Och sist och slutligen,
så är det ingen annan som kan riva min mur.
Eller ta bort det onda och det smärtsamma ur mig.
Och det kan jag ju inte förvänta mig heller.
Det är inte heller meningen att någon annan ska hela mig.
Eller kalla nu det vad fan du vill.

Jag vet att jag är en bra Människa.
Att jag har ett gott hjärta.
Att jag är speciell.
Att jag är smart.
Att jag har mycket att ge (på många vis) till de jag bryr mig om.
Nu just kan jag bara inte dela med mig.
Dela mig själv. Ge av mig själv.
Jag klarar inte heller av att ta emot.
Kanske någon dag, men inte nu.

Jag vill inte dö.
Nej, absolut inte.
Så lätt ska jag inte komma undan.
Jag vill existera
men på ett helt annat sätt än nu just.

Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra, hur jag ska göra
men jag kommer väl underfund med allt.
Tids nog.

social experiment

Knappast ett nytt fenomen men av någon anledning delar folk nu just på fejan för kung (eller president) och fosterland alla dessa "social experiment"-videon.
Ja, och?
Jag vet, jag vet. Det är ju liksom meningen att få folk att tänka efter.
Men, hur många är det, egentligen, som tänker på sitt eget uppförande när de ser dessa?
Hur man själv skulle reagera i en liiknande situation? Alltså IRL.
Nå, reagerar gör man ju alltid.
Det är sen en helt annan femma om man a-ge-rar.
För det gör man ju sällan. Så gott som aldrig.
Jag vet inte om jag ska skratta rått eller gråta blod när jag läser folks kommentarer när någon delar dessa videon.
"amen fy så hemskt"
"hur kan man göra sådär"
"hur kan folk bara gå förbi utan att hjälpa"
etc etc etc etc

Visst, många "social experiment"-videon jag sett har faktiskt varit bra. Gett mig tankeställare.
Nu är det en speciell video som fick mig att skriva just detta inlägg.
En video jag vägrat klicka på tidigare. Men idag gjorde jag det. Varför vet jag inte. Jag borde inte ha gjort det.
Varför reagerar jag så starkt?
För att jag varit tjejen i hissen.
För att jag VET, att ingen hjälper.
Jag länkar inte själva videon men om du skriver Våld i hissen / Abused in the elevator (Social experiment) på youtube så ser du vilken jag talar om.

När jag var 16-17 var jag tillsammans (eller nå, "tillsammans") med en kille som misshandlade mig fysiskt. Inte en eller två gånger. Många gånger.
Inte bara hemma hos honom. Också på allmäna platser.
När jag kollade på "Våld i hissen" störtade jag ner i minnen. Minnen jag glömt. Förträngt.
Jag bodde i huvudstaden på den tiden.
En gång, jag minns inte varför (vi var så gott som aldrig ute), gick vi ute på stan. Av någon av hans otaliga, ologiska anledningar började han uppföra sig hotfullt och jag visste att jag kommer att få stryk när vi väl kommer till hans lägenhet.
Jag var rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var kväll. Jag gick in på en liten matrestaurang och satte mig ned. Han följde efter och var agressiv. Sa saker. Var hotfull.
Det enda som hände var att en ur personalen bad oss att vänligen lämna restaurangen. Att vi stör. Hur den kvällen slutade minns jag inte. Men det är inte svårt att gissa.

En annan gång; jag hade lyckats "rymma" ur hans lägenhet för jag visste att snart smäller det. Jag stod på busstationen och väntade på följande buss hem (eller det som nu officiellt var mitt hem). Det här var alltså på 90-talet när busstationen i Hesa var öppen, utan tak.
Plötsligt står han bredvid mig och skriker att jag ska fan i mig aldrig mer rymma. Jag minns inte hur han släpade mig därifrån. Om han drog mig i armen eller mina kläder. Jag minns att jag tom. föll en gång. Jag minns att jag ropade på hjälp. Jag fick ingen hjälp. Han släpade mig till närmaste spårvagnshållplats och vi tog spåran hem till honom. Ingen reagerade fast det knappast var oklart hur rädd och hjälplös jag var. Det blev en trevlig kväll. Jag tror det var då han hade sönder min tand.

Ännu en annan gång; jag har endast vaga minnen av detta tillfälle. Vi satt på gräset i en park. Plötsligt tyckte han att det var kul att testa hur länge han kan slå mig i ansiktet med en kvist innan jag börjar blöda. Helt öppet. Det var en varm dag så det var säkert folk ute.

Det var bara det jag vill säga. Berätta.
Människan är likgiltlig. En feg självisk varelse.

Så kanske, kanske någon av er förstår varför denna psykiska misshandel jag fått uppleva nu i två år tär på mig så fruktansvärt.
Varför det endast krävs en enda mening, ett enda ord av en viss typ för att jag ska falla ner i mörkret.

Nu vill jag inte minnas mer.
Och jag vill inte ha era jävla hjärtan.

my soul is cosmic blue

Fan vad lat jag blitt med skrivandet.
Nu har jag så mycket som snurrar inne i huvudet så jag vet knappt vad jag vill säga.
Vad?
Allt och inget.
Livet, tillvaron, skulle ju bli bättre.
Den HAR blivit bättre. Mycket.
Men det där samma bajset finns fortfarande där.
Inuti.
Rädslan. Osäkerheten. Det Dåliga Självförtroendet (som verkligen suger musten ur mig och de som bryr sig om mig). Alla minnen som gör så ont. Allt och alla som sårat mig och förstört delar av mig, för alltid. Allt skit människor som gjort och sagt som gör att jag inte vågar lita på någon. Inte vågar tro på att jag räcker till. Att jag duger som jag är.
Du säger att jag är fin och en bra och god Människa.
Jag vill tro på Dig.
Jag tror nog på Dig.
Men kommer jag att räcka till?
Kommer jag att räcka till när det där jävliga Mörkret tar över?
Kommer jag fortfarande att vara fin och bra i Dina ögon när jag visar mina fulaste och mörkaste sidor?
Så borde det ju vara. När man verkligen bryr sig om någon.
Jag är så rädd att bli lämnad så jag knappt kan andas.
Vilket leder till att jag gör och säger konstiga, ologiska saker.

Hur jävla härligt det är att vara kär. Riktigt förälskad.
Hur konturerna av olika bakgrunder och kulturer suddas ut. Inte har någon som helst betydelse eftersom man ser Människan bakom.
Men hur svårt det ändå är att bry sig om, tom. älska, någon som är så annorlunda.
Hur man börjar ifrågasätta sådant som alltid varit självklart för en.
Hur man börjar inse att ja, faktiskt, folk tänker och gör annorlunda än jag och mitt folk.
Och det är okej.
Kanske Kärleken inte SKA vara simpel?
Kanske är det meningen att man faktiskt ska behöva kämpa lite extra?
För att inse att det här, det HÄR är verkligen-på-riktigt den Människan jag vill vara med.
Men.
Att inse och vara tillfreds med att jag faaktiskt är värd det.
Kärlek alltså.
Det är svårt eftersom så många fått mig att tro annat.
Att jag inte är värd ett jävla piss.
Hur ska jag fatta att det inte är så!?
Att det inte är fel på mig?

Jag tänker fan inte ge upp.

Haaste - "Vain siksi, että olen minä"

"Vain siksi, että olen minä" - haaste on Vaasan alueen bloggareiden yhteinen tempaus kiusaamista vastaan. Tänään 21.10. löydät alueen blogeista erilaisia tarinoita tästä tärkeästä aiheesta. Sinua lukijani pyydän jakamaan ainakin yhden osallistuvan blogin haastetekstin. Puhutaan kiusaamisesta, välitetään ja puututaan yhdessä!"

Tämä on vanha kirjoitukseni viime vuodelta. Mielestäni ajaa asian varsin hyvin, joten annan itselleni oikeuden olla laiska ja postaan tarinani uudelleen. Tarinahan on kuitenkin sama.
Ja edelleen... på svenska. 

----

Hon var 13 år när de flyttade till en annan stad, en avsevärt större stad.
Hon hade alltid varit fullständigt normal och medioker.
Klarade skolan sådär lite över medelbra.
Hade alltid haft kompisar, alltid bästisar.
Hennes hemförhållanden var hyfsade, även om hon vuxit upp utan en far.
(hon var dock aldrig speciellt populär bland det motsatta könet men det störde inte henne så avsevärt mycket. periodvis kanske lite.)
Alltså;
hon tänkte inte ens tanken att hon inte skulle få nya kompisar i den nya staden, i den nya skolan.
Det existerade inte i hennes värld att man blev utstött, att man inte blev accepterad.
Men,
saker och ting blev inte som hon hade blivit lovad.
Kanske inte från dag 1, men definitivt från vecka 1, i den nya staden, i den nya skolan
fick hon klart för sig att hon definitivt inte hörde hemma dit hon hamnat.

Ful, äcklig, dum i huvudet, inte rätt att öppna käften (eftersom hon talade samma språk så pass annorlunda), hade inte märkeskläder, sminkade sig inte, var inte intresserad av att kröka.

Detta fortsatte, dag efter dag.
Psykisk terror. Alltid bara psykisk, aldrig fysisk. (hon var väl för äcklig för att ngn skulle röra i henne?)
Så till slut blev hon totalt nedbruten.
(hon ska senare berätta om en speciell incident. en av de värsta).
Hon insåg att hon måste göra något.
För att orka existera överhuvudtaget.
Hon började sakta men säkert förändra sig själv,
till såväl det yttre som det inre.
Inte för att hon ville. För att hon var tvungen.
Hon höll käft under en lång tid.
Iakttog. Lyssnade, imiterade, registrerade, lagrade.
Hon färgade håret, började sminka sig.
Tjatade till sig de "rätta" kläderna.
Lärde sig att tala som de andra.
Struntade i sin skolgång. (hennes betyg rasade).
Blev tuff.

Så.
Hon fick kompisar till slut,
efter att hon förvandlat sig själv till någon annan.
Var hon lycklig?
Nej.
Förvirrad och antagligen hundrafalt mer äcklad av sig själv än de andra någonsin varit.
Men blev hon någonsin accepterad?
Nej, inte egentligen.
Fast hur mycket hon än försökte vara någon annan än sig själv
så var det ändå titt som tätt någon som påminde henne,
som sade åt henne
"tro inte du är något. vi minns nog vem du är".

Det var under denna treårsperiod som hon lärde sig vad hat är.
Hat, bitterhet, falskhet, ondska, en genuin vilja att göra någon annan illa, bryta ned.
Hon lärde sig att hata, riktigt ordentligt.
Men framför allt lärde hon sig att hata sig själv.
Får man kontinuerligt, i flera år, höra att man är ful, äcklig och dum i huvudet
så börjar man tro att det faktiskt är sant.
Och det gjorde hon.
Hon kan inte ens komma ihåg om ville Döda sig själv eller Döda sina plågoandar.
Men det tänkte hon ofta på. Döden.

Men hon dog aldrig. (inte heller dödade hon någon).
Eller,
hennes riktiga personlighet dog
och låg i koma i över 20 år.
Hon levde farligt, självdestruktivt.
Hela hon bestod av bara hat och bitterhet.
Men framförallt självförakt.
Till slut insåg hon att hon inte kommer att bli särskilt gammal om hon inte hittar sig själv igen.

Idag vet hon vem hon är.
Hon har faktiskt, efter många krumbukter och krusiduller hittat sig själv igen.
Hon vet att hon är allt annat ful, äcklig och dum i huvudet.
Men så gott som varje dag får hon påminna sig själv om att hon är en fantastisk  samt unik Människa.
Framförallt en BRA Människa.
Som tur finns det nu Människor i hennes liv som hjälper henne att komma ihåg detta.

who is the real basket case?

För en tid sedan joinade jag en grupp på fejan där man kan fritt snacka om vad som händer i min hemstad. Det snackas om alltmöjligt men rätt mycket om hur folk uppför sig i trafiken och speciellt när det varit nåt ofog på g någonstans.
På senaste tiden har det tex. snackats mycket om att någon/några går omkring och gör repor på bilar.
Ja, okej, jag fattar att det inte är särskilt kul. Ens egen bil ÄR ju ändå skitviktig och gud nåde den som ens i misstag andas på MIN bil. I get it, fast jag aldrig själv ägt en bil.
Det har dock varit en hel del kommentarer av typen "ja asså jag har hört att de har stängt avdelningar på dårhuset (vi har alltså ett sk dårhus, tom. 2 faktiskt, i min hemstad) så nu går det omkring en massa dårar och man vet ju vad SÅNA är kapabla till!".
Ameh snälla! På riktigt!?
Hur ser man ut i sin ärt-hjärna om man drar sådana paralleller?
Jag blir så arg, ledsen, förvånad, ja tom. sårad över att läsa sådana kommentarer.
Jag blir nästan lite rädd över att inse att det går omkring människor som tänker så.
Tänker "normala" människor på riktigt så här?
Ja, de gör det.
Tyvärr.
Har man varit inlagd på DÅRhus, gått i någon sorts psyk-terapi, knaprat/knaprar antidepressiva (eller någon sorts psykmedicin) så har man en lysande stämpel i pannan för evigt.
Ja herregud, man vet ju vad SÅNA är kapabla till!
Det är ingen hemlighet att jag så att säga knaprat på antidepressiva i över 10 år.
Det är både förvånande och skrämmande och inte minst intressant att se folks reaktioner på att jag gör det.
Tyvärr, nu är jag ingen hard core galning som går omkring i medicindimmor dagarna i ända, sorry.
Min medicin är mild och jag tar bara hälften av den minsta möjliga dosen. Det räcker för mig och det räcker för att hålla mitt system i normaltillstånd.
Jag har helt enkelt för lite serotonin i mitt system vilket leder till att jag får en drös med obehagliga fysiska symptom efter 2-3 månader om jag inte käkar mina piller.
Jag får 24/7 huvudvärk, jag hyperventilerar, jag blir cp-trött, mina sömnproblem blir hundrafalt värre och jag blir extremt sur & tvär om jag skulle skita i min serotonindos.
Jag blir INTE kocko i huvudet.
Jag börjar INTE gå omkring och förstöra andras egendom. Jag börjar INTE tortera ekorrar. Jag förvandlas INTE till en psykopatisk massmördare.
Så i mitt fall är valet mellan att gå omkring och må fysiskt bajs eller att hjälpa mitt system med 25 g serotonin varje dag (kolla för FAN vad serotonin är för ngt) självklar.
Jag kan för fan inte ta ansvar för folks reaktioner eller förutfattade meningar om mitt pillerknaprande.

Hur kan det vara "normalt" att tex. supa sig redlös och aspackad 3 ggr/veckan, eller uppföra sig som en IDIOT i trafiken (vara så jädrans självisk och riskera andras liv dagligen) men att medicinera sig själv för att må bättre och kunna fungera normat är FEL!?

Jävla samhälle och
jävla idioter till människor
som baserar alla sina åsikter utgående från sig själv och sina icke-erfarenheter.
Jävla idioter till männsikor som baserar sina åsikter och attityder på allt som sägs i media och inte överhuvudtaget ens försöker tänka själva.
Visst, jag har själv, så klart, förutfattade meningar om en hel massa saker. Det är klart. Det har vi alla. Det är så vi funkar. Det är en försvarsmekanism.
Jag har tex. förutfattade meningar om förutfattade meningar.
Men jag för-sö-ker att inte vara så ingrodd med mina attityder.
Saker och ting är inte alltid svartvita.
Saker och ting har oftast två sidor. Oftast mer än två.

Ja, alltså, jag har mycket mycket svårt att tro att den/de som går omkring ochrepar bilar i min hemsstad är någon som plötsligt blivit utkickad från det lokala dårhuset.
Det var nu främst det jag vill säga.
Ha en bra dag. Jag ska ta en promenad nu. Och jag har inmundigat min dos serotonin så jag kommer inte att repa någons bil, skjuta fåglar med slangbella eller spotta någon i ansiktet.

the beginning of a new beginning

Oops & hoppsan.
Har visst inte skrivit på över 1 månad.
Ber om ursäkt, främst för mig själv.
Det har inte handlat om att jag inte orkat eller (gud förbjude) inte haft något att skriva om.
DET har jag alltid.
Mitt liv har liksom varit mittemellan en massa stuff och det har varit vändpunkt efter vändpunkt.
Faktiskt bara och endast till det bättre.

Det allra allra bästa som har hänt mig är att jag sakta men säkert börjat må bättre.
Och nu VET jag att det är på riktigt. Inte bara för 2 dagar eller 2 veckor.
Och jag har klarat det helt SJÄLV.
Mitt i den värsta och segaste och tjockaste dimman så bara vände det.
Jag var ensam
jag var rädd
jag var på riktigt på väg att ge upp (igen).
Jag insåg att jag faktiskt klarar mig
att jag helt självmant fattade att jag vill VISST göra ngt vettigt med mitt liv
att jag inte är ensam fast jag just då kände mig ensam, sviken och åsidosatt.
Att jag mått så otroligt dåligt enda sedan jag var tonåring, så gott som hela mitt vuxna liv hittills, att jag på riktigt trott att Den Djupa Depressionen är en så stor del av mig att den aldrig aldrig kommer att försvinna eller ha ens en gnutta chans att bli bättre.
Så
plötsligt
bara börjar en inre glöd sakta men säkert brinna i mig.
Jag har ingen aning om varifrån den kom.
Den bara kom och det var ingen som tände den.
Kanske var det jag själv?
Och när jag, utan att ens riktigt ha fattat, kravlat mig upp ur skiten
så har jag, utan att ens riktigt ha fattat, en Väldigt Speciell Människa i mitt liv.
En Människa så osannolik, så annorlunda, så genuint genuin
som fått mig att tänka om
som fått mig att slänga en hel del fördomar och inlärda attityder så långt pepparn växer
och som redan nu har fått mig att bli till en bättre Männsika på många sätt.
Som hjälper mig att se på mig själv på ett helt annat sätt.
Inte bara mig själv, på allt runt omkring mig.

Kankse vågar jag snart lita på att allt kommer att ordna sig?
Kanske mitt svarta hjärta har en liten regnbåge, trots allt?

lay or your shit on me (random whining about random shit)

Medan normala människor ligger och funderar saker som morgondagens outfit eller vilket tema man ska ha på festen (vart man naturligtvis bjudit alla sina naturligtvis normala vänner, som naturligtvis alla är PAR. naturligtvis) som man ska ha om 3 månader så brukar jag ibland ligga och fundera på random låtar och byta ut ett ord i låten.
Det är faktiskt rätt underhållande.
Alternativt brukar jag ibland försöka komma på ett *alla barnen*-skämt om någon jag känner.
Eller gå igenom alfabetet och försöka komma på en huvudstad på varje bokstav.
Sånt där trevligt som håller hjärnkapaciteten igång, ni vet.

Sonen har lärt sig att vända på ord!
Helt jävla fantastiskt!
Jag gör ju det hela tiden, varje dag. Om jag inte gör det högt så gör jag det tyst för mig själv.
Häromdan gjorde alltså Sonen det också, helt på eget bevåg.
Fy fan jag är stolt.

Det där med par..
Jag är fakk-tiskt ganska skittrött på att umgås med par.
Eller att umgås med flera där de flesta är..nå just par.
Och det här med att det (tyvärr) existerar par som har ett gemensamt FB-konto.
Excuse me!?!
Det är så jävla fucked up som bara nåt kan bli.
Liksom hallå,
har du ett eget liv?
har du en egen personlighet?
har du egna åsikter?
är du en in-di-vid?
Jag får på riktigt böjveckseksem när jag råkar se det där på fejan.

En gammal inte-så-god vän har dykt upp, igen;
Den Förlamande cp-Tröttheten.
Jag lyckas alltid förtränga att den dyker upp lite nu som då
och blir alltid lika tagen på konfekten när den väl gör det.
Egentligen mår jag faktiskt rätt okej nu just. (alltså rätt okej för att vara jag. för en "normal" människa är mitt *rätt okej* hyfsat emo-angstigt)
Men ändå, ÄNDÅ, känner jag mig totalt utmattad både fysiskt och psykiskt.
Och det är så jävla irriterande och störande och tröttsamt och och och..
Man vill bara skrika rakt ut för att man är så trött att man knappt orkar tänka.
Man tänker på riktigt att man blir tagen för en retarded stoner bland folk för att det känns som att man går omkring i en dimma och knappt klarar av att tala ordentligt.
Igår när vi gick till affären med Sonen sa jag på riktigt
"om du märker att mamma hamnat på efterkälken så har jag lagt mig ner på trottoaren och somnat".
Sånt ska man ju inte säga högt till sin unge.
Fast delvis så vet jag varför jag känner mig så här, nu just.
Jag är livrädd för ett möte jag ska delta i nästa vecka.
Livrädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Livrädd för att DE inte ska fatta att jag har rätt till ett LIV
och rätt att få göra nåt vettigt.
Hur i helvete har det blivit så här!?!
Hur, varför, har jag tillåtit det?
Hur, varför, har andra tillåtit det?
Nähä, nu är det för fan MIN tur att inte behöva fråga om lov.
"Är det nu okej att jag försöker ta tag i mitt liv?"
Nähä, amen då fortsätter jag gå omkring hemma och förakta mig själv.
NÄHÄ, verkligen INTE.
Nähä hörni, nu är det slut på att jag ska vara tvungen att offra allt bara för nån annan ska få ha det bekvämt och lattjolajban och ta ansvar bara det när det passar.
Mitt liv har gått tillräckligt till spillo.
Så nu tar jag och sjunger "We shall overcome" i kanon för mig själv och börjar ta mig för.

Sorry I can't participate in the ice bucket challange because my bucket is already packed to capacity with Fucks I don't give.