Jag brukar inte uttala mig om böcker jag inte läst ut men nu måste jag.
Redan första kapitlet skar rakt in i hjärtat och öppnade hemliga vrår i min hjärna.
det är ju precis exakt så här det känns
Jag bara måste dela med mig av ett stycke ur första kapitlet.
För att själv komma ihåg det (precis som om jag kunde glömma).
För att komma ihåg att det finns så få som förstår.
För att jag själv kunde ha skrivit det, exakt precis ord för ord.
"Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det är så lätt att missförstås. Det uppfattas lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som att det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära för mycket. Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar med mig själv. När ångesten blir för stor. När jag inte orkar leva."
Just det, vem ringer man till när man inte orkar leva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar