Mellon Collie and the Infinite Sadness

well well, no more Mellon Collie thank you.
Jag är fortfarande i chocktillstånd;
jag mår liksom...
Bra.
Jag är okej.
Jag vill göra något.
Jag vill bli något.
Jag vill vara med någon.

Nu ska jag göra det. Äntligen.
Jag ska slutföra mina uni-studier.
I alla dessa år har jag målat fan och hans anhang på väggen och trott att jag aldrig kommer att klara av det.
Att en del, eller i värsta fall alla, mina studier går upp i rök eller att de inte gäller eller att jag måste kompensera skitmycket.
Nåjjjja, ALLT finns kvar! Allt. ALLT.
Det är bara att skriva in sig igen, betala avgiften och köra på.
Fy fan det känns bra.
Kand.examen är redan fem före.
Mag.pappren är inte alls långt ifrån.
Visst, jag har själv tagit detta beslut men det är tack vare en väldigt speciell Människa jag orkar igen.
S.
Han sparkar mig framåt utan att tjata
utan att sparka eller knuffas.
Mitt leende och skratt är äkta igen. Det kommer från hjärtat.
Jag har inte bara vänt blad.
Jag har börjat på en ny jävla bok i en ny jävla genre.
En bok som inte är fylld av hat och önskan om att iicke existera.
Jag har garanterat varit kär, förtjust, förälskad tidigare.
Men det känns ändå som att jag är det på riktigt på riktigt på riktigt allt det där nu för första gången.
Jag ville ju inte ens känna något för någon.
Liksom aldrig mer.
Hur FAN hände det här!?!

You make me wanna breathe

and

you make me breathless.