Alltså innan i förrgår.
Min vän Y hade fixat biljetter till "Puhdistus" och innan filmen hade vi möjligheten att se och lyssna på självast Sofi Oksanen.
Filmen var... helt okej.
Vilket är en rätt så positiv bedömning för att komma från mig eftersom jag egentligen inte gillar finska filmer och VERkligen inte finska skådisar. Men för en gångs skull så funkade det.
När vi kom in i biosalongen och satt oss var jag tvungen att säga "Guuuuu så skönt att här inte finns nåra skrikande ungar. Eller barn överhuvudtaget".
Nåja, det var lite som att ropa Tjenare innnan man skuttat över bäcken.
Bredvis oss satt 2 tjejer (vuxna) som HELA jävla filmen igenom komm-en-te-rade.
Typ:
"Jag visste att hon skulle göra så"
"Ai det var så hääär det var"
"Nu kommer han säkert tillbaka och gör si och så".
SUCK!!
Okej om de skulle ha viskat men neee, det skulle redogöras och analyseras högt och tydligt.
HUR tänker man?? Har man så jävla svårt att hålla käft så hyr man en rulle ist och sitter hemma.
Jag försökte säga att NU käften fast but they didn't get the message.
Det gjorde ju knappast saken bättre att det bakom mig satt någon med en jädrans tbc-hosta och tanten bredvid mig smekte sin jacka HELA tiden. Tygprassel.
Bion är inget för mig.
Är dock tacksam till Y att hon ville se filmen med mig.
Oksanen är verkligen fantastisk.
Diggar henne stenhårt.
But but but... she is so TINY.
Man vill bara hålla om henne mycket försiktigt och fixa typ varma mackor åt henne.
Hon såg trött och lite sliten ut. Vacker som fan dock.
Jag är så kär så jag vet knappt vilken väg jag ska vara.
Jag försöker fortfarande vänja mig vid att jag har haft sån jädrans TUR.
Det var ju inte alls omöjligt att hitta den rätte.
En Människa som får mig att må bra.
För första gången i mitt vuxna liv suckar jag inte förtvivlat när jag ser mig själv i spegeln.
En Människa som får mig att andas och som tar andan ur mig.
Sweet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar