Vet inte hur det ska bli nån ände på den här skiten.
Jag antar att jag tagit några pyttesteg framåt.
För nu är jag mest arg.
Riktigt pissed off.
MEN
jag är så TRÖTT på att vara arg och besviken!
Trött på att livet gång efter gång sparkar mig i ansiktet.
Trött på att vara besviken på människor.
Trött på människor.
Trust?
What IS that?
Jag vill SÅ ge upp.
Men nej.
Det skulle vara så lätt att strunta i allt.
Men när jag nu äntligen, efter alla dessa år, tagit tag i pluggandet
så kan jag inte ge upp.
Skulle vara samma sak som att hoppa från balkongen.
(det skulle jag inte ens tänka på för antagligen skulle jag överleva och bli rullstolsbunden)
Jag måste finnas här för sonen
för jag är den viktigaste Människan för honom.
Jag undrar om jag nånsin kommer att våga tycka om någon.
Kommer jag att bli likadan?
Försäkra mig om att någon gillar mig och sen bara vända ryggen
och säga att
äh, det var inte som du trodde.
Kommer jag att blli känslomässigt störd?
ÄR jag det redan?
I viss mån har jag blivit det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar