Så hade jag en av mina återkommande (som jag förträngt);
av någon konstig anledning kan jag inte tala ordentligt.
Jag talar långsamt, otydligt, det gör liksom ONT att prata. Som om jag inte hade riktigt alla jävlar i kanoten.
Väckte både mig själv och Sonen av att jag mumlade otydligheter i sömnen.
Ja just ja, jag drömde igen en babydröm. Usch.
Jag har ibland benägenhet att drömma sanndrömmar så jag hoppas verkligen att jag INTE behöver sälja en baby nästa vinter.
Nåja, chansen är mikroskopisk. Nej, ännu mindre. Minimalistisk?
Allt går bra så länge jag inte behöver vara hemma.
I synnerhet om jag är ensam. Hemma.
Då kryper demonerna fram och jag
KAN bara INTE bara ta det lungt.
Hur gärna jag än vill.
Blir fruktansvärt rastlös och hjärnan går på övervarv och
jag bara måste sticka någonstans.
Någonstans där jag inte behöver tänka eller göra ngt.
Helst inte prata så mycket heller. Men det funkar sällan om man ska umgås med ngn.
Jo, med M funkar det. Strangley enough är han den enda som jag mår någotsånär bra med nu just.
(nej, det innebär inte att jag inte älskar mina övriga vänner).
Jag har blivit hyfsat bra på att verka normal och bete mig som om allt vore okej.
Men tankarna flyger hela tiden till världens alla kanter fastän jag ler, tom. skrattar, och mal på som mitt vanliga töntiga jag.
Trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar