Både i magen och mellan öronen.
Trött.
I både kropp och själ (eller vad det nu är).
Nu just känns det som att jag faktiskt inte orkar särskilt länge till.
Orkar liksom inte bry mig.
Om nåt överhuvudtaget.
Inte om mig själv
eller någon annan.
Isolering would be the shit.
Men omöjligt.
Tvingar mig ut.
När jag ler med Sonen är det äkta.
Annars..
knappast.
Bara ibland, med någon enstaka galning.
Vill bort härifrån.
Från allt och alla.
Allt verkar vara sagt och gjort här.
Vart jag än går;
återvändsgränd.
I'm such a FOOL!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar