bad medicine

Det slutar aldrig att förvåna mig hur lätt man glömmer hur
JÄVLIGT
det är att vara sjuk.
Sjuk as in flunssa-sjuk.

Det är länge sedan jag på riktigt önskade att någon tog hand om mig.
Eller,
jag har ju önskat det på sista tiden.
Liksom sådär att någon höll om mig och sade att allt ordnar sig.
Det önskar jag visserligen fortfarande.
Men nu skulle jag ge vad som helst för att någon skulle hämta mer näsdukar.
Fixa varm saft.
Byta mina febersvettiga lakan.
Bara finnas här.
Trodde inte jag saknade sådant.
Det brukar ju vara jag som sköter om andra.
(det har jag inget emot, så klart. jag gnäller faKtisKt inte nu).
Jag som fixar mat och bakar
(och det gillar jag. finns inget bättre än att bjuda Människor man tycker om på smarrigheter).
lyssnar
försöker ge goda råd
(jag är faKtisKt ganska klok).
Tror jag t.o.m. skulle bli glad för en chicken soup.
Ni vet det där som man i Usa hämtar åt sjuka och deprimerade.
Chicken soup tycks bota allt där borta.
Ja fananamma. Jag skulle vrida i mig chicken soup.
(och jag avskyr chicken)

På ett vis är det skönt att vara ensam nu just.
I all min bedrövlighet,
både den fysiska samt psykiska.
Å andra sidan håller jag på att gå i bitar just för att jag är ensam just nu.
Huvudet sprängs av både snor och tankar.
Kan, och orkar inte koncentrera mig på bok eller tv-serier.

 Jag tycks redan ha förlorat i The Life Lottery
och jag vet inte om jag någonsin vågar köpa en ny lott.
Varför ska det vara så-in-i-helvete
svårt!?!
Varför kan man bara inte få vara med den man tycker allra allra mest om?
Sova.