Det går så jädrans upp-och-ner-och-hit-och-dit. Hela tiden, dag efter dag, timme efter timme.
Igår, efter ett långt samtal med Syster kändes det helt okej.
Liksom, yess, jag klarar det här.
Men nu..
Tillbaka på ruta 0.
Att det nu sen ändå skulle crasha pga kulturskillnader.
Eller, jag var helt okej, med allt.
Men jag antar (eller jag är säker), att jag var okej eftersom jag är på hemmaplan.
Man fattar inte hur olika Människor kan vara innan man verkligen själv blir insyltad, drabbas eller hur fan jag nu ska uttrycka mig.
Man förstår, men ändå inte.
Man accepterar, men ändå inte.
Det känns för jävligt när man tvekar, är rädd, livrädd
men ändå tar chansen och ger sig ut på helt okända djup.
Tog en stor chans.
Släppte in något annorlunda, men ack så fint, i mitt hem, i min vardag, i mitt liv, i mitt hjärta.
Jag förstår att pressen blev för stor.
Jag förstår att valen blev omöjliga.
Men ändå.
Men ändå.
Jag borde vara på fest nu.
Men jag klarar bara inte av det.
Inte för att det känns ett dugg bättre att vara ensam, egentligen.
Men jag känner mig så jädrans utanför.
Sant eller inte, det är så jag känner det.
Jag har förlorat min plats, liksom överallt.
Jag känner mig ändå ensam var jag än befinner mig.
Apati.
Ett fult ord.
But it is what it is.
Så här fungerar jag och jag kan inte fungera annorlunda bara för att det skulle kännas bekvämare för andra.
Ameh, ryck upp dig och gå vidare!
Jodå, så småningom.
Jag är liksom inte 30 längre.
Ju äldre man blir, desto svårare är det att ta sig upp när man faller.
Jag ska försöka, för att jag är tvungen.
Men det kommer att ta tid.
Och jag vet inte när jag blir mig själv igen.
Om jag blir.
Jag saknar mig själv, faktiskt.
Jag vill ta mig ur det här
men har inte den blekaste om jag klarar det.
Eller jo,
men när?
och hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar