Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Mycket känslor inom mig nu.
Mycket gammalt skit som kom upp till ytan lika plötslig som... jag vet inte ens längre vad.
Och ändå är det jag, som åter igen, ber om ursäkt.
Jag har bett om ursäkt i hela i mitt liv.
Jag är så trött på att be om ursäkt för att jag har gjort så att någon anser sig vara berättigad att behndla mig som en pestsmittad.
Och ändå gör jag det. Om och om igen.
Förlåt förlåt förlåt FÖRLÅT att jag är en sån liten ynklig vedervärdig onödig ful äcklig elak ond idiotisk vidrig människa.
Förlåt att jag provocerar er att avsky mig.
Förlåt att jag gör så att ni inser vilken ovärdig människa jag är.
Det är mitt eget fel, jag vet.
Allt är mitt eget fel. Det vet jag.
Det var mitt eget fel att jag blev slagen med fula ord i flera år.
Det var mitt eget fel att jag blev slagen med knytnävar.
Det var ju jag själv som var orsaken till allt.
Det är mitt och bara mitt eget fel att jag inte kunde försvara mig då.
Det är mitt och bara mitt eget fel att jag inte kan försvara mig nu.

Det enda jag någonsin ångrar är att jag aldrig försvarade mig.
Jag visste inte hur man skulle göra.
Jag var aldrig beredd.

Jag ger upp nu.
På riktigt.
Jag orkar inte längre.

Jag heter Anu och jag är 14 år och alla hatar mig.
Jag heter Anu och jag är 15 år och jag hatar mig själv.
Jag heter Anu och jag är 25 år och jag verkligen hatar mig själv och jag är ganska säker på att alla andra hatar mig.
Jag heter Anu och jag är 30 år och mitt självförakt har inga gränser.
Jag heter Anu och jag är 35 år. Jag har ett barn som jag älskar över allt annat på jorden men jag vet inte om man kan älska någon om man hatar sig själv.
Jag heter Anu och jag fyller snart 38. Jag älskar mitt barn och min man. Jag föraktar mig själv djupt. Jag inser att jag inte kan fortsätta hata mig själv. Men jag kan inte sluta. Det finns så många som har avskytt mig. Så många som hatar mig nu. Jag har så mycket hat och bitterhet i mig så jag tror jag går sönder. Varför är jag inte värd att vara... människa?
Var dag mumlar jag mitt mantra; "Du kan älska fast du aldrig varit älskad.."