Women of no importance

Tänk så otroligt fel man kan ha ibland.
Man trodde att man på riktigt betydde något.
Att man var viktig.
Så plötsligt en dag blir man bortslängd,
som en sur, illaluktande allt för länge använd disktrasa.

Människor tror att jag är hård,
att mitt hjärta är gjort av stål.
Eller sten.
Att jag tål vad som helst.
Att jag inte bryr mig.
Att man kan vara elak
och säga vad som helst åt mig.
Att jag bara vänder andra kinden till
och fortsätter framåt utan att bry mig.

Jag undrar ganska ofta vad jag har gjort för fel eftersom människor på allvar anser att de kan säga åt mig precis vad som helst.
"Äh, Polly är så stark. Hon tar inte åt sig. Man kan kan gått sparka ner henne, kanske lite spotta på henne. Hon stiger upp, borstar dammet från kläderna, torkar blodet från ansiktet med baksidan av handen och säger Ät skit och dö". Sen kan vi tillsammans skratta åt det hela. Skratta åt lilla stackars Polly som är så naiv och låter sig hunsas.
Men det gör jag inte.
Vad är det för fel på mig?
Vad är det som gör att människor jag bryr mig om plötsligt knuffar mig över stupet.
Och sedan bara går sin väg.
Hallå, du hade glömt att lägga ut nåt mjukt som tar emot mig när jag faller.
Jag var inte beredd på att bli knuffad.
Inte beredd på att bli lämnad kvar att ligga med söndrig kropp.
Kan ingen hjälpa mig upp?
Jag orkar inte, kan inte ta mig upp utan hjälp.

Jag har inte svårt för att säga förlåt.
Varför ska jag säga förlåt nu?
För att jag var naiv, en idiot, godtrogen.
För att jag trodde att jag betydde något.
För att jag trodde jag var viktig.
För att jag trodde att ingen kunde ersätta mig.

Mig kan man alltid ersätta.
Det finns alltid någon som är bättre.
Det har jag förstått.

Jag tänker inte säga förlåt.

Förlåt.