Var det så här det kändes?
Att på riktigt tycka om när någon är nära.
Att själv vilja vara nära.
Jag kan definitivt gå med på att vänja mig vid det här.
Samtidigt så jädrans skrämmande.
Det var ju liksom inte meningen att man så här fem före 40 skulle börja om från början med någon.
Jag var ju säker på att jag inte ens ville göra det.
För mycket eget tungt bagage.
Hitta någon som man kan vara sig själv med från första stunden.
Jag såg otaliga gånger mig själv i spegeln och konstaterade att
Nej, omöjligt. Not gonna happen.
Men så händer det ändå.
Jag måste konstant påminna mig själv om att jag har all rätt att känna så här.
Inte ha dåligt samvete.
Jag kommer inte för en sekund glömma att jag är Mamma.
Hur skulle jag kunna det?
Men jag är ju också en... människa?
Som lever och andas
men som existerat på sparlåga i alltför många år.
Jag har fan rätt till att MIN låga ska brinna ordentligt.
Jag vill aldrig mer vada framåt i en sumpmark där människor gör allt för att få mig att drunkna.
Jag går hellre på strand vid vattenbrynet.
Där det visserligen finns vassa stenar och kanske ibland också glasskärvor eller en och annan död fisk.
Men trampar jag i något vasst vill jag göra det frivillgt och inte för att någon knuffar mig.
Knuffa mig framåt, kanske ibland lite åt sidan
men ge fan i att knuffa mig bakåt.
Sapere aude.
http://www.youtube.com/watch?v=e6zZYCdyF_o
Så glad för din skull Anu! :) /Neta
SvaraRadera