living on the edge

Så kom ju kanten emot iaf.
Saker och ting var tydligen inte som jag trodde.
Jag räckte inte till.
Hur FAN kan man bara först göra en annan människa hel och lycklig
för att sedan bara plötsligt dra undan mattan.
Och påstå att det inte var som jag trodde.
Och påstå att jag borde ha fattat.
(i vilket jävla universum borde jag ha fattat?)
Visst, man kan inte tvinga någon.
Å andra sidan har jag ingen knapp som jag kan vrida på för att få mina känslor att försvinna.

Jävla realtionsSKIT
och jävla människor.

Försöker tänka logiskt och rationellt
men det är inte så lätt när känslorna sväller och svämmar.

JAG ÄR INTE SÅ HÅRD SOM MÅNGA TROR.

För första gången i mitt liv tänkte jag:

"den här människan får vara glad över att jag finns här. för att jag ligger här bredvid just honom. för att jag inte kräver mycket. att bara få vara tillsammans och ta det lugnt. leva."

Så tänker jag fortfarande.

Det finns ingen likadan som jag.

Lika bra

för just honom.

Jag vet att jag inte ska tänka att det inte finns någon annan för mig.

Men så känns det nu just.

Att det inte finns någon annan.

Någon annan lika bra.

Hur fan ska jag klara mig utan dig?