run Lola run

... var det enda jag kom på.
Det är kanske just det jag vill göra.
Bara springa springa springa tills bröstkorgen sprängs
och jag spyr ut all smärta.
Jag vet inte om jag någonsin känt en liknande smärta.
Tror inte det.

En smärta som äter upp inifrån.
Som bara väller ut men försvinner inte.
Jag kvävs eller sprängs,
känns det som.

Jag vet att jag inte är ensam.
Men jag har nog aldrig känt mig mer ensam än nu just.
Inga ord tröstar.
Fel människor tröstar.
Tröstar på fel sätt.
För det finns ju egentligen bara en som kan trösta
och göra allt bra.
Innerst inne vet jag att det inte är sant
och inte kommer att hända.
Jag vill bara bedöva mig själv.
Bedöva bort smärtan och det onda.

Andas andas andas andas andas andas.

Många tycker säkert jag är jobbig.
- Kom igen, vuxna människan! Bara att stiga upp och gå vidare.
Jag skiter väl i er.
Skit i mig ni med.
Jag vill inte låtsas vara något jag inte är.
Jag har gjort det över halva mitt liv.
"Please continue like nothing happened and just put a fake smile on."
Jo tack, kyss röven!
Jag kommer inte att sluta skriva.
Det här är MITT sätt att bearbeta smärtan.
Någon annan kanske shoppar, lyssnar på musik eller svettas på ett jävla gym.
Jag skriver.
Punkt.

Jag är tacksam för de få jag har.
Men jag kommer inte att vara mottaglig.
Jag har stängt in mig och virat tusen meter taggtråd runtomkring mig.
Jag kanske lyckas le i mjugg för en sekund.
Men på riktigt vill jag skrika, sparka, slå, söndra, förstöra.
Spy galla över världen.
Gå runt runt runt i min onda cirkel.
Få se vem som lyckas slå sönder den.

Jag vill bara ha Dig
för du fick mig att le på riktigt.