Strangley enough.
Sonen ska till sin pappa idag.
På ett vis skönt, så behöver han inte se på en ledsen mamma och jag får gräva ner mig under täcket och bedöva mig själv.
På ett vis skrämmande.
Det känns inte bra att vara ensam när man tillbringat nästan all sin lediga tid med en speciell människa.
Jag vet inte om dagarna eller nätterna är värst.
Jag vill vara helt ensam.
Ändå inte.
Jag orkar inte prata med någon för det känns som att jag måste låtsas att allt är bättre än vad det är.
Att jag bara borde tänka på mig själv.
Hur?
Ibland önskar jag att vore som "alla andra".
Att jag kanske skulle ha gift mig (usch)
haft ett stadigt jobb (usch).
Bara levt i en bubbla med familj och jobb (kräks).
Umgåtts med folk i min egen ålder
pratat om vardagliga saker
och bara gjort vardagliga saker.
Tänkt på vardagliga saker.
Men jag är ju inte som alla andra.
Jag har inget gemensamt med "normala" människor.
Jag skulle bli galen på riktigt av att ha ett normalt liv.
Jag vill fan inte ha någon annan än Dig.
För Du blev en så jävla stor del av mig.
(jag har fortfarande inte kommit över att jag för någon vecka sedan såg på tv Magnus Härenstam utklädd till en flamingo. Han hade rosa strumpbyxor, en stor fake-näbb och dansade käckt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar