Så klart just när man verkligen har behov av att lufta hjärnan.
Fick nästan en chock när det plötsligt funkade. Om det nu funkar.
Och nu är hjärnan förstås tom.
Det har känts sådär bedrövligt igen i några dagar.
Delvis av förklarliga skäl.
(hur orkar man fortsätta jävlas fast man uppenbarligen skulle ha en hel del annat att koncentrera sig på? HUR? varför?).
Jag ler och skrattar när jag är med Sonen.
Och med vänner.
Visst, leendet och skrattet är äkta.
Lika äkta som paniken, tafattheten,
känslan av total meningslöshet,
att inte räcka till
att aldrig räck till,
som smyger sig fram på nätterna.
Jag vill ju inte ödsla mitt liv på att..
på att må så här.
En god vän ringde för en stund sedan.
Han frågade, som man brukar, vad jag gör.
Jag tänkte att jag skulle vara lustig och kontrade med att jag
funderar över om jag ska hoppa ner från balkongen eller lägga mig framför ett tåg.
Och att han antagligen räddade livet på mig genom att han råkade ringa.
Ha ha.
Det var roligt. Vi skrattade.
Efteråt insåg att det inte var ett dugg lustigt.
Eftersom jag faktiskt tänker sådär ibland.
Och bara för att jag tänker så innebär inte att jag vill göra så.
Eller att jag ska göra så. För det ska jag inte.
Stor skillnad. Jävligt stor skillnad.
Iaf för mig.
Don't say you want me
Don't say you need me
Don't say you love me
It's understood
Don't say you're happy
Out there without me
I know you can't be
'Cause it's no good
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar