shelfmurd

Något jag egentligen velat skriva ett inlägg om rätt länge
men aldrig riktigt hittat ngn trådände var jag kan börja.
Alltså döden. Att vilja dö. Självmord.

Började fundera på allt det här igår kväll när jag såg en väns inlägg på fb.
Hon hade varit med om ngt otäckt och hade en uppdatering om det.
Men det var främst några av kommentarerna som verkligen stack mig i ögat.

(nu vill jag påpeka att jag inte känner de som kommenterat. det här är ABSOLUT inga personliga angrepp mot ngn eller ngns åsikter utan jag bara reflekterar över hur annorlunda Människor tänker om saker om ting).
(jag vill även påpeka för de av mina läsare som TROR att jag alltid skriver i "stundens hetta", när jag är som mest förbannad och ledsen. eller glad för den delen. nej, det gör jag ju inte. ofta låter jag det gå minst 1 dygn från att mitt inlägg börjar ta form i min hjärna till att jag faktiskt skriver. jag tänker faktiskt jävligt noga över vad jag skriver om även om vissa tror annat).

Det handlar alltså om att vilja ta sitt eget liv.
Framför allt att faktiskt GÖRA det.
Jag inser ju att det här är känsligt för många.
Tabu för några, tyvärr.
MEN, jag anser att man inte kan "analysera" eller ha någon som helst åsikt om Självmördaren
om man inte har personliga kopplingar till personen i fråga.

"Att ta livet av sig är så egoistiskt. Speciellt när det drabbar så många."
"Den enda som inte lider av detta är personen som nu ligger i svarta säckar. Egoistiskt!"

Jag kan förstå att man tänker så.
Å andra sidan förstår jag inte alls att man tänker så.
Varje självmord är unik, individuell. 
Hur i helvete kan man som utomstående veta vad självmördaren har tänkt? Kommit fram till sitt beslut. Tänkt på de som drabbas, lämnar kvar.
För alltid finns det ju inte ens någon som lämnar kvar. Som sörjer och saknar.
Jag tror (obs! TROR) att de flesta självmördare faktiskt tänker på de som lämnar kvar, jävligt mycket t.o.m. Alternativt att det inte finns någon som tänker på en efteråt. 
För övrigt finns det säkert en hel del Människor som vill ta livet av sig men inte "vågar" just för att de tänker på de som drabbas.

Varje Människas åsikt (om man har någon, alltså) om självmord baserar sig naturligtvis på ens egna erfarenheter, ens egen livssituation, ens uppväxt och värderingar (om man har värderingar).
Jag inser att det faktiskt finns en hel del Människor som tänker just som i kommentarerna här uppe.
Och egentligen är det väl bra, att de finns. Människor som aldrig varit så desperata, som mått så dåligt, inte fått hjälp, inte har någon att ty sig när det gått så långt att enda utvägen är att ta sitt liv.

För mig är tanken på att dö eller ta livet av sig ack så bekant.
Men
det är faktiskt jävligt stor skillnad på att vilja dö och att vilja ta livet av sig.
Jag har velat dö hundratals gånger.
Dock har jag aldrig velat ta livet av mig.
När jag tänker att jag vill dö
är det en känlsa av att vilja försvinna, sluta existera.
Men aldrig att jag på riktigt skulle ta mitt liv. 
Jag tror inte jag skulle våga.
Ja just det!
VÅGA.
För JAG tycker inte alls att det är fegt att ta sitt liv. Tvärtom.
Det krävs faktiskt en jävla massa MOD till att göra något sådant. 
Man kan bara förstå Människor som tar sitt liv om man själv varit nere i helvetet.
Och då menar jag PÅ RIKTIGT nere i helvetet,
inte "åååh jag är så deprimerad för att jag inte fick nyaste modellen av aj-föun till julklapp"-helvetet.
Det är inte att vara deprimerad.

Nu blir jag bara avbruten och tappar koncentrationen så jag slutar lite abrupt.
Jag återkommer garanterat till dessa tankar.