"nu får det banne mig vara nog".
Egentligen har jag tänkt så i nästan 1 år
men ändå tänkt att det blir bättre.
Det blev det aldrig.
För att ens ha skuggan av en chans att vara kapabel att gå vidare MÅSTE jag eliminera människor ur mitt liv.
Inte längre lita och hoppas på att det blir bättre (för det blir det inte).
Inte tro på någon förändring (för det händer inte).
Jag förstår inte hur man kan påstå att man har gått vidare
att man har förändrats till en bättre människa
när man ändå kontinuerligt samt medvetet gör allt för att trycka ner en annan.
Visst, jag har sagt ett och annat jag inte är särskilt stolt över.
Tappat fattningen och bara skritkit rakt ut.
Dock skriker jag inte rakt ut som en naturlig reaktion.
Jag börjar fananamma inte skrika och härja sådär rakt av.
Men det börjar banne mig vara nära.
Det är omöjligt att finna en inre harmoni (åh vad fint det låter) när man konstant går omkring och är rädd för när det smäller nästa gång.
Att få höra vilken usel Människa man är.
Dum och sjuk i huvudet.
Nästan så jag snart börjar tro på allt det där själv.
När det börjar kännas att man inte är riktigt säker på vem man är,
börjar kännas att man inte kan koncentrera sig på viktiga saker,
börjar kännas att man bara vill isolera sig och säga upp kontakten t.o.m. med sådana som är viktiga för en,
börjar kännas att kanske man ändå bara borde sjunka ner i skiten igen eftersom det är där man förväntas vara,
kännas att man bara vill försvinna.
DÅ är det definitivt på tiden att man tar tag i saken.
För mitt välmående är faktiskt skitviktigt
och jag är fan inte självisk om jag tycker så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar