Även om man innerst inne vet att det inte är sant.
De som följt min, ibland väldigt knaggliga, väg de senaste åren vet mer än väl vilka demoner jag fått kriga med.
Nu talar jag naturligtvis om de Människor som stått bakom mig (kanske inte 24/7 men de som står där idag, de som aldrig har försvunnit helt).
Det finns ju också några nya Människor i mitt liv.
(ett fenomen som egentligen inte har trott på eftersom jag, tyvärr, länge haft en negativ inställning till att släppa in nya Människor i mitt liv).
Helt nya nyllen, gamla nyllen som dykt upp samt nya "släktingar".
Men pointen alltså;
det går inte att beskriva hur tacksam jag är för alla som faktiskt finns (och har funnits) för mig.
När jag ibland säger att jag känner mig så fruktansvärt ensam innebär verkligen inte att jag inte skulle vara tacksam för mina Vänner.
Alla med ens lite sunt fönuft (what's THAT?) vet att man man kan känna sig ensam i ett förhållande eller fast man har 70000 vänner.
That's life and that's normal.
Jag hade ju nästan gett upp hoppet över att finna mig själv,
mitt riktiga jag
och framför allt;
att tycka om mig själv.
Utan tvekan ett av de svåraste projekt jag gett mig in på.
MEN
jag har ju faktiskt gjort det.
Och lyckats!
Kanske inte ännu riktigt helt och hållet
men kommit en jädrans god bit på väg.
Det finns några få som varit avgörande, som hjälpt mig enormt.
MEN
grovjobbet måste man göra själv.
Jag har dock insett hur o-t-r-o-l-i-g-t lätt det är att falla tillbaka och (till)låta någon att smula sönder allt man kämpat för och byggt upp.
Hur man än bestämmer sig för att inte låta påverkas av andra (speciellt sådana som egentligen saknar betydelse) så krävs det inte mycket för att man står där med skägget i brevlådan och
TROR
att man sen ändå är en usel Människa.
Speciellt när man får höra det med jämna mellanrum.
Länge trodde jag att jag fortfarande var svag, lät mig påverkas, lät mig bli ledsen och arg (det är väl självklart att man blir det?)
MEN
jag är kanske inte stark som en oxe eller mammut
men jag är stark på mitt egna speciella vis.
Jag bara vägrar tro på att jag är
dum i huvudet, självisk, oempatisk, totalt saknar förmågan att hjälpa andra, manipulerande, en som bara utnyttjar och framförallt en usel Människa samt Mamma.
Samt att gång efter gång bli beskylld för än det ena, än det andra.
För det är ju inte sant!
Det som jag däremot saknar är förmågan att förstå varför någon kontinuerligt samt med flit vill trycka ner någon bara för att själv må bättre. För att själv känna sig som en "bättre" människa.
När ännu till ett sådant beteende totalt saknar logik så sätter det verkligen myror i skallen på en.
Varför?
Varför får jag inte må bra
ha ett sunt självförtroende
försöka göra någonting vettigt med mitt liv, min framtid?
Jag är mer än väl medveten om att jag inte är perfekt (behöver man ens säga det där högt?).
Att jag inte är utan skuld
att jag kan vara riktigt riktigt jävlig och elak.
Dock är jag inte jävlig eller elak utan att någon först rycker i mina trådar, trycker på mina knappar eller rubbar mina cirklar.
Det där VET jag
och det där VET de som på riktigt känner mig och bryr sig om mig.
Jag är INTE svag
och jag vet vem jag är
och framförallt vet jag vem jag INTE är.
Och jag bara vägrar att låta någon dra ner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar