knäcken på mig.
Nä, fan jag avskyr det uttrycket.
Jag håller på att gå i bitar
bokstavligen.
Är jag inne på vecka 3 med snor och skit?
Minst.
Ju mer jag funderar över ensamhet
desto ensammare känner jag mig.
Jag hatar den känslan.
Samtidigt så finns det ju så få som jag vill ha riktigt nära.
Eller nu just;
knappast någon.
Känslan av att vilja försvinna har kommit tillbaka.
Känslan av att för många sömnpiller så man sover i minst ett dygn.
(nej, jag har inte såna kvantiteter som får mig att försvinna).
Känslan av att bara göra det allra nödvändigaste
och även det känns allt oftare oöverkomligt.
Jag får inte något-som-helst ut av att P R A T A
med någon.
Så därför gör jag det inte heller.
Jag bedövar hellre mig själv.
Ens för en liten stund så jag glömmer
vem
vad
hur
varför.
Jag älskar mörker.
Ändå vågar jag inte sova med lampan släckt när jag är ensam.
Patetiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar