symphony of sympathy

Segt.
Magen krånglar som aldrig förr.
Tröttheten vill inte släppa.
Vardagen med Sonen rullar på.
Läser, skriver, bygger pussel.
Umgås snävt och försiktigt.
Väntar på..
på vadå?
Jag vet inte.
Jag vet inte om jag ens väntar på något särskilt.
Knappast på ett mirakel iaf.

En massa tankar som snurrar och gnager.
Tankar jag inte kan skriva om.
Inte nu.

Jag bara måste säga en grej;
det har varit en.. grej på tapeten senaste veckan (?) som vissa har delat på fejan
(även i sina bloggar, har jag sett).
Någon som försöker få en lagändring och ber att folk ska skriva under.
Ja ja, sånt ser man ju titt som tätt.
En obehaglig grej, en liten tjej som blivit överkörd av en rattfyllerist.
Visst, hemskt.
Snäppet hemskare tycker jag är det att många som skriver under är tvungna att kommentera sitt empatiska beteende
"JAG skrev under".
"JAG skrev under OCH delade länkern på MIN fejan-sida".
Kan man bara inte göra det och liksom.. hålla käft.
Som om man fick ett barmhärtige samariten-diplom på posten för att man öppet tycker sådan är hemskt. Som att man är tvungen att  visa alla sina vänner och bekanta att man "bryr sig".
Lägg ägg.
Lite samma känsla som när Schumacher (eller hur det nu skrivs) var i koma (är han det ännu?) och jag med äckel läste folks kommentarer av typen
"styrka till hans familj"
och liknande crap.
Folk som inte känner honom, aldrig har sett honom och ger blanka fan i allt vad motorsport heter.
Det är det där jag vill kalla nåt i stil med "falsk jävla sympati-empati".
Det är jävligt stor skillnad på äkta empati och nät-empati som många bara måste visa för att andra ska anse att de är BRA människor.

Eller så är det bara lilla jag som tänker annorlunda.
Jag kan bara inte komma över det men jag klarar liksom inte av att känna ÄKTA
sympati/empati för ngt/ngn jag inte känner.
Och egentligen, jag har inget som helst intresse av att bära alla världens lidande,orättvisor och problem på mina svaga axlar.
(guu folk kommer att tycka jag är avskyvärd).
Nåja, det är bara mina tankar.
De har ingen betydelse för mer än mig själv.
Och allt jag skriver, skriver jag för min skull och för mig.
Inte för din skull eller för dig.

Jag önskar jag kunde släppa taget,
vända kappan,
skita i allt skit,
göra ngt VETTIGT med mitt liv.
Lättare sagt än gjort när man bara går och går på kanten till avgrunden.
Jag önskar ngn drog mig i ärmen, bort från den jävla kanten.