the beginning of a new beginning

Oops & hoppsan.
Har visst inte skrivit på över 1 månad.
Ber om ursäkt, främst för mig själv.
Det har inte handlat om att jag inte orkat eller (gud förbjude) inte haft något att skriva om.
DET har jag alltid.
Mitt liv har liksom varit mittemellan en massa stuff och det har varit vändpunkt efter vändpunkt.
Faktiskt bara och endast till det bättre.

Det allra allra bästa som har hänt mig är att jag sakta men säkert börjat må bättre.
Och nu VET jag att det är på riktigt. Inte bara för 2 dagar eller 2 veckor.
Och jag har klarat det helt SJÄLV.
Mitt i den värsta och segaste och tjockaste dimman så bara vände det.
Jag var ensam
jag var rädd
jag var på riktigt på väg att ge upp (igen).
Jag insåg att jag faktiskt klarar mig
att jag helt självmant fattade att jag vill VISST göra ngt vettigt med mitt liv
att jag inte är ensam fast jag just då kände mig ensam, sviken och åsidosatt.
Att jag mått så otroligt dåligt enda sedan jag var tonåring, så gott som hela mitt vuxna liv hittills, att jag på riktigt trott att Den Djupa Depressionen är en så stor del av mig att den aldrig aldrig kommer att försvinna eller ha ens en gnutta chans att bli bättre.
Så
plötsligt
bara börjar en inre glöd sakta men säkert brinna i mig.
Jag har ingen aning om varifrån den kom.
Den bara kom och det var ingen som tände den.
Kanske var det jag själv?
Och när jag, utan att ens riktigt ha fattat, kravlat mig upp ur skiten
så har jag, utan att ens riktigt ha fattat, en Väldigt Speciell Människa i mitt liv.
En Människa så osannolik, så annorlunda, så genuint genuin
som fått mig att tänka om
som fått mig att slänga en hel del fördomar och inlärda attityder så långt pepparn växer
och som redan nu har fått mig att bli till en bättre Männsika på många sätt.
Som hjälper mig att se på mig själv på ett helt annat sätt.
Inte bara mig själv, på allt runt omkring mig.

Kankse vågar jag snart lita på att allt kommer att ordna sig?
Kanske mitt svarta hjärta har en liten regnbåge, trots allt?