TRÖTT.
På alla sätt och vis.
Jag borde på riktigt få ligga under täcket i 1 vecka så
kanske
KANSKE
jag skulle orka gå vidare.
Så småningom.
Det går inte att sova utan piller.
Jag ligger påklädd under två täcken och fryser.
Jag vaknar och badar i svett.
Drömmer konstiga, äckliga drömmar.
Hemmet ser ut som...
jag vet inte vad.
Jag orkar bara ta itu med det allra nödvändigaste.
Knappt ens det.
För första gången i mitt liv önskar jag att någon kom och hjälpte mig.
Jag står på det där jädrans Frestelsernas Berg som Gardell skriver om.
Det har alltid varit mitt favoritkapitel av honom.
Nu står jag där själv.
Och det stormar och jag ser ingen horisont.
Ser ut genom fönstret på en värld jag inte vill vara i.
En pissvärld där de starka och de som orkar överlever och trampar de mindervärdiga i ansiktet.
Kom fan inte och påstå att alla är värda lika mycket.
Så har det aldrig varit och kommer aldrig att vara.
Saknar så det gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar