someday

Det pågår ett ständigt världskrig i min hjärna.
Jag kan inte sova för jag kan inte sluta tänka.
Jag undrar hur länge kroppen orkar.
Är nog ganska rädd.

Den enda jag vill prata med når jag inte.
Den enda jag vill träffa är försvunnen.
Den enda jag vill ha är borta ur mitt liv.
Jag vet att jag skrämmer bort människor.
Med hur jag nu mår och med vad jag skriver.
Må så vara då.

Jag försöker läsa Ann Heberleins bok
men det är för smärtsamt.
Som om jag skrivit nästan allt själv.

Igår under föreläsningen skrev jag en lista.
"What do I want".
Jag försökte komma på saker jag vill vara (som jag kan vara eller kan bli)
och saker jag vill göra (saker jag kan göra).
Listan blev faktiskt ganska lång.
Hur jag ska förverkliga allt och börja ta itu med den är en helt annan sak.
Det blir svårt eftersom jag är så självkritisk
och har svårt för att misslyckas.
Jag ger hellre upp om jag märker att nåt inte kommer att funka.
Hur fan kommer man ifrån det?

Jag har nog aldrig saknat så mycket som jag saknar nu.
Jag hoppas jag klarar av att må bra igen.
Det är jag fan i mig värd.