being bored

Jag misstänker att jag inte är särkilt kul att umgås med nu just.
Jag är inte tvär eller ledsen.
Bara tråkig.
Eller så orkar jag bara inte själv umgås.
Eller, jag vill men ändå inte.
Under den senaste tiden har jag, tyvärr, en hel del funderat på om jag kommer att vara ensam resten av livet.
På ett vis är svaret definitivt ja.
För jag kommer aldrig mer att släppa in någon ordentligt.
På ett vis känns det också okej.
Ibland känns det allt annat än okej.
Ibland känns det så jädrans angstigt och jag får panik och blir nästan (men bara nästan) desperat.
Men jag väl sådan att jag ändå alltid känner mig ensam. Med många gör jag det.
Det är inte deras fel. Det är mig det är fel på.
Är jag hellre ensam för mig själv eller ensam med någon annan?

Det känns extra jobbigt att kämpa med vardagliga ting som skiter sig när man själv knappt vet vad man vill göra med sitt liv.
Ibland undrar jag om vissa typer jävlas med mig med flit.