Så var man tillbaka på kanten igen.
Jag har för länge sedan insett att jag knappast aldrig kommer att vara på toppen av berget.
(är någon det, någonsin?)
Vet inte vad som hände igår.
Plötsligt bara sitter man här,
med gråten i halsen
och den där ack så bekanta känslan av hopplöshet.
Nu just tittar jag på ena katten som sitter i köksfönstret och fascineras av löven som faller från träden.
Himlen är grå,
det är faktiskt vackert.
Känslan av att själv hålla på att lossna
men på fel sätt.
Inte lossna från allt det där hemska som drar mig ner
utan att lossna från sig själv.
Brukar ju inte hålla på med dylika metaforer
men kan verkligen nu just relatera till ett fallande visset löv som flyger iväg.
Jag klarar mig själv
och jag klarar av att vara ensam.
Men ibland är saknaden av fysisk närhet så stark och intensiv
och den kommer över mig som en jävla svallvåg
och när den kommer
finns det ingen som håller mig fast
och hindrar mig från att falla.
Jag antar att jag är bara mänsklig
för jag behöver VISST få bli kramad av någon som tycker om mig för den jag är.
Mitt personliga space är ett jädrans brett och stort område
men de jag släpper in släpper jag in ordentligt.
Jag mår bara illa av falsk berörning.
Ingen aning hur jag ska gå vidare.
Jag har Sonen
jag har studierna.
Men det räcker liksom inte till.
Inte i längden.
I'm about to break.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar