we are family?

För ett tag sedan började jag kolla på tv-serien Parenthood.
Inte riktigt min stil eller tekopp att kolla på en "vanlig" dramaserie.
Men det var något som gjorde att jag fortsatte att kolla och fann mig själv gilla serien mer och mer för varje avsnitt.
Upptäckte i helgen att jag har en hel säsong osedd.
Idag förstod jag varför jag gillar serien;

(alltså; jag inser ju att jag snackar om en FIKTIV tv-serie, FIKTIVA personer. och allt det där. men det är liksom inte poängen med detta inlägg).

Sammanhållning i en familj.
Vetskapen om att det finns människor (blodsband) som älskar dig, vad som än händer.
Som alltid ställer upp
som skulle göra vad som helst för dig.
Trevilga familjemiddagar där alla talar i mun på varann.
Eller bara sitter tysta för det är ingen obekväm tystnad.
Någon som alltid peppar, vill dig väl, försvarar dig vad det än gäller.
Någon som kramar dig, som du vill krama.

Jag har aldrig haft det där.
Eller känt något av det där.
Den enda, ENDA
i min "familj" som jag har emotionella band med är min syster.
Hon är den enda som jag ärligt kan säga åt att
jag älskar henne.
Och hon älskar mig, det vet jag.
Varför skulle jag älska någon, bara för att de är mina släktingar,
som aldrig har sagt att de älskar mig?
Det är ingen lag på att älska sina föräldrar.
Tyvärr är det ingen lag på att älska sina barn heller.
Det borde det vara.
Hur kan man INTE älska sitt eget barn?
(ja, jag älskar mitt barn även om jag inte basunerar ut det på fejan och postar pimpinetta bilder över hur mycket jag älskar min son).

Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin haft en familj.
Jag kan inte påminna mig om att det någonsin känt som om jag hade en.
Bara en grupp socialt handikappade, på ett eller annat sätt dysfunktionella individer
som råkar vara släkt med varandra
och därmed tvingas umgås.
Iaf ibland.

Alla problem har alltid sopats under mattan.
Negativa känslor är förbjudna, tabu;
ilska, vrede, sorg, hat... you name it.
I vår familj kramar vi inte varandra.
Vi pratar inte med varandra.
Vi pratar speciellt inte om jobbiga saker.
Dock ger vi varandra pikar, dåligt samvete, försöker få andra att känna sig mindervärdiga.
Vi uppskattar att någon är framgångsrik.
Har någon misslyckats mer än en gång, vet vi att den människan är en evig loser.
Vi säger aldrig att vi tycker om varandra (för det gör vi inte).
Vi säger aldrig att vi älskar varandra (för det gör vi inte).
Vi ger blanka fan i om någon annan har det svårt eller mår dåligt för vi har det alltid värre själv.
Så jävla mycket ilska, bitterhet, agg.
Undra på att man blev som man blev.

Nej, jag njöt inte av att skriva det här.
Men samtidigt skönt att säga det högt.
Jag gör mitt allt för att inte föra vidare allt det här...
skitet
över till mitt eget barn.
Men det är inte så lätt när det bara är vi två.
Jag kan inte räkna med någon annan och
jag räknar inte med någon annan.

Ibland önskar jag att någon,
någon som hör till min Familj
skulle säga att de älskar mig och skulle göra vad som helst för mig.

Parenthood.
Jag ska fortsätta kolla på serien
och gråta en skvätt i slutet av varenda jävla avsnitt.