therapy?

Ja ja, det ska nog bli bra det här.
Eller.. en annan gång går det bättre, sa han som gjorde i byxan.
Terapi.
Te-ra-pi.
Liksom _ordentlig_ terapi.
Jag vet inte riktigt än vad jag ska säga än för jag har nyss börjat.
Det känns.. bra. Hittills.
Det som dock inte känns bra är varför jag behöver hjälp.
Sista utvägen?
Ja, kanske. Men samtidigt vill jag ju inte belasta någon annan (liksom en vanlig Människa) med mitt skit.
Å andra sidan har jag inte ens någon att belasta nu just.
Eller de få gånger jag försöker tala om hur det är att vara Jag blir folk bara besvärade eller vet inte vad de ska säga eller skämtar bort det (vilket är det värsta) eller börjar prata om något banalt.
Nåväl, lika bra det.
Men då ska Människor i min närhet inte heller undra varför jag sluter mig, isolerar mig, inte vill prata, inte orkar umgås.
Jag är mäkta trött på Människor som aldrig klarar av att vara allvarliga. Inte ens när de tydligt märker att de borde vara det.
Man kan för fan inte lalla igenom livet och skämta om precis allt och alla precis hela jävla tiden.

Jag står vid någon sorts vägskäl och vet inte riktigt vilken väg jag ska börja gå. Eller om jag ska backa. NEJ, inte tillbaka på den gamla skitvägen!
Nu just känns det doch att allt jag jobbat så hårt för sen förra vintern har tagits ifrån mig och spolats ner i en sunkig allmän toa.
Det DÄR telefonsamtalet jag tog mod till mig och genomförde.
Två års skit som jag var beredd att utan omsvep "glömma och förlåta". Och även gjorde, fast det tog emot. Vilken lättnad det var. Då.
Och nu pötsligt dras mattan under en i ett jävla HUJ och man fattar att man fortfarande är precis lika värdelös och icke-Människa till Den Där som man varit sedan Helvetet började.
Så nu får jag börja om från början igen. Ska jag behöva gå omkring (nu igen) och få ångest genast jag får ett sms, telefonen ringer eller får ett mail av Den Där?
Varför?
Jag vill bara veta Varför.
Jag minns fortfarande vilken befrielse och lättnad det var att på riktigt vara förmögen att sluta hata och vara rädd.
Och nu sitter man här igen med fötterna i käften och är rädd för när följande attack kommer. Och i vilken form. För Den Där saknar inte fantasi när det gäller att förgöra andra.

Det där vägskälet...
En hel del Människor förväntar sig saker av mig, saker jag inte kan ge eller utföra.
Saker jag inte har ansvar eller makt över.
Människor som kanske tror att jag är en såndär lallare. Människor som inte har ett hum om mitt kaos och mitt liv hittills. Allt jag varit med om som gjort mig till den jag är nu just.
Jag måst väl för fan kunna ta hand om mig själv innan jag kan ta hand om någon annan vuxen.
Nej. Jag vill inte ens "ta hand om" någon annan vuxen. Jag har mig själv och Sonen, det räcker.
Jag kan inte hela, jag kan inte utföra mirakel.
Jag kan inte göra någon annan lycklig.
Jag vill inte ha ansvar för någon annans lycka.
För jag kräver inte att någon ska gör mig "lycklig".

Jag har sagt det förr och jag säger det igen;
det enda jag vill är att få leva i lugn och ro.
Frid inom mig och runtomkring mig.
Och det ska då vara själva FAN att en viss Typ ska rucka på min Frid.